Mot den moderna fotbollen – så stormar Landskrona BoIS mot Allsvenskan

Nykomlingen Landskrona BoIS leder i skrivande stund Superettan.

I spelartruppen finns bara skåningar men inte ett enda heltidsproffs.

Fotboll Skåne åkte till Landskrona och hittade en klubb som rest sig och en stad på uppgång.

Annons

– Rondellernas stad.

Melker Bengtsson roterar varsamt ratten i rondellen på Östervångsplan. Genom framrutan syns en stor röd bronsstaty, föreställandes en utslagen tulpan. Det är 32 grader varmt och Melker slår på AC:n samtidigt som vi rullar igenom de lummiga villakvarteren i östra Landskrona.

Melker är en av Landskrona BoIS kommunikationsansvarige. Det hela började 2019, när BoIS hörde av sig och bad Melker göra några inslag till BoIS-TV på ideell basis. BoIS-supportern Melker tackade ja och 2021 blev han heltidsanställd som kommunikationschef. Under den perioden har han fått vara med om en resa. Det BoIS som Melker anlände till låg i Division 1 Södra och förlorade kvalet upp till Superettan. Ekonomin låg i spillror och klubben skakades av interna maktkamper.

Nu har BoIS inte bara gått upp i Superettan, klubben leder också serien med 25 poäng efter 12 matcher. Laget består uteslutande av skåningar och har inte ett enda heltidsproffs.

Så vad är det som har hänt?

Annons

För några år sedan omtalades Landskrona mestadels i negativa ordalag. När staden figurerade i media var de flesta nyheterna kopplade till barnfattigdom eller skottlossningar och 2020 menade stadens starke man, kommunalrådet Torkild Strandberg, att “hela Landskrona är ett utsatt område”. Enligt Carina Jording, biträdande förvaltningschef för individ- och familjeförvaltningen fanns förklaringen i de nedlagda varven som försvann från hamnstaden på 80-talet. Jobben försvann, arbetslösheten ökade och människor lämnade Landskrona. Plötsligt stod en massa lägenheter tomma. “Dessa drog i sin tur till sig människor utan inkomst från andra kommuner som hade svårt att få bostad där”, sade Carina Jording till Helsingborgs Dagblad.

Nu är det andra tider. Kommunen har rivit bostadshus i de områden där gängkriminaliteten varit som värst. Det mesta pekar åt rätt håll för staden, men ryktet dröjer sig kvar. Melker Bengtsson pekar ut genom fönstret mot bostadshusen i Karlslund, ett av polisens särskilt utsatta områden.
– Det har varit en utveckling som man lyckats vända. Man har rivit bostadshus och byggt nya nere vid Borstahusen. Det satsas överallt i Landskrona just nu.

Vilka är det som flyttar in där?
– Folk från Bjärred och Helsingborg. Det är bostäder i premiumklassen, något vi inte är vana vid. Och det har blivit mycket bättre på företagssidan. Oatly öppnade en stor fabrik i Landskrona, Nakd har ett stort lager här. Det börjar hända saker i Landskrona igen.

I full blom. För några år sedan kämpade Landskrona i motvind. Nu har man lockat storföretaget Oatly och succéspelaren Kevin Jensen.

Landskrona Boll- och Idrottssällskap bildades på Folkets Hus under krigsåret 1915. Grundandet låg rätt i tiden: under första världskriget dök Öresundsvarvet och Thulinverken upp i staden, och idrott ansågs som en passande syssla att upprätthålla sig med för industriarbetarna. På fotbollsplan kunde man i alla fall inte supa sig plakat, och många Landskronafotbollens förgrundsgestalter, bland andra Bror Nilsson, var stränga nykterister.

Värre var det med publiken. 1917 fick Malmö FF lämna Landskrona IP med poliseskort, 1918 blev IFK Malmö utsatta för stenkastning och 1924 möttes Helsingborgs IF av samma medicin. Folkliga BoIS från arbetarstaden Landskrona höll på att skapa sig ett rykte som ett lag med stökigt följe. Men gliringarna från Helsingborg eller Malmö bet inte på Landskronaborna – i Landskrona Posten 1924 skrev man att Landskronaborna målades upp “som furier, som alltid ställer till bråk, under det att i vår nabostad funnes veritabla änglar”.

Allt är svart eller vitt. Enligt Melker Bengtsson var BoIS:arna bland de första i Sverige som klädde sig i lagets färger på matchdag. Bild: Landskrona Museum.

Efter andra världskriget började det gå sämre för Landskrona BoIS. Laget pendlade mellan Division 2 och Allsvenskan och hade svårt att få ihop tillräckligt med kapital för att ha ett slagkraftigt lag. För staden gick det bättre – varven behövde så pass mycket arbetskraft att man gav broschyrer till varvsarbetarna att dela ut under industrisemestern för att locka möjliga nyanställda. BoIS lyckades övertala staden att pumpa in tillräckligt med pengar för att heltidsanställa en engelsk tränare för att satsa mot Allsvenskan. 1958 gav fabrikerna Schlasberg, Parajett och Landsverk sina anställda – i runda slängar totalt 3000 landskronabor – lördagsledigt för att kunna åka till Göteborg och stötta BoIS i kvalmatchen mot Örgryte.

Man började prata om att när det går bra för Landskrona, då går det också bra för BoIS.

1972 var man tillbaka i Allsvenskan och lyckades till och med vinna svenska cupen. Pengarna från kommunen och varvet fortsatte strömma in, BoIS kunde köpa loss Claes Cronqvist från Djurgården och betala ut 1000 kronor i segerpremie till varje spelare som bogserat cuptiteln. Men mot 70-talets slut var det nya tider. Schlasberg lade ned verksamheten, färjeturerna till Danmark drogs in. Det började ryktas om att även Öresundsvarvet skulle försvinna. I premiären mot IFK Göteborg vecklade Landskronaspelarna ut en banderoll med texten “Rädda varven”. Till ingen nytta. Två år senare hade varvets nedläggning börjat

Man började prata om att när det går dåligt för Landskrona, då går det också dåligt för BoIS.

Räddningsaktion. 1978 protesterade BoIS-spelarna mot att Öresundsvarvet skulle läggas ned. Fyra år senare var varvet borta och BoIS spelade i Division 2 Södra. Bild: Landskrona Museum.


På Landskrona IP låser Melker Bengtsson upp en gnisslande dörr som leder ut mot Landskrona IP:s gräsplan. Från plan är synen mäktig: på den södra långsidan står en majestätisk sittplatsläktare, på motsatt sida en brant ståplatsläktare över hela långsidan. På plan brummar en gräsklippare

– Vi har ju Nicklas Nielsen i laget, säger Melker och suger in gräsdoften. Han är fullständigt tokig i gräs. Det händer ganska ofta att jag och han pratar om gräs. Vi är stolta över vår plan.

Melker Bengtsson är född i Landskrona och har BoIS-sympatierna i släkten. Bortsett från en kortare vända i Stockholm och några år i Båstad är det i Landskrona han levt sitt liv. Här finns lugnet, havet och närheten till allt.
– Det starkaste minnet är förstås 6-2-matchen mot HIF, säger Melker. Jag gick med min farfar som kom till matchen på permobil med BoIS-flaggan vajandes. Vi stod på handikappläktaren och när BoIS vann grät han.

6-2-matchen spelades i Allsvenskans premiäromgång 2002. För ett kort ögonblick innebar segern att BoIS ledde Allsvenskan. Sedan dess har laget haft förtvivlat svårt att hålla fast vid sin position i högstaserien.
– Men folk har inte slutat bry sig för det, säger Melker. BoIS var faktiskt en av de första klubbarna i Sverige där man började klä sig i lagets färger när man skulle gå på match. På andra ställen gick man i kostym, men här började folk gå med roliga hattar och färger. Förhoppningsvis ska vi tillbaka dit igen. Nu har vi en kampanj som heter flagga för Landskrona. Oavsett om du bor i lägenhet med balkong eller villa med flaggstång ska du hänga ut en BoIS-flagga och visa att här håller vi på Landskrona BoIS. Till och med bussarna har såna flaggor numera.

Made in England. Den västra långsideläktaren kallas för engelska läktaren. Landskrona IP är elitfotbollens enda arena, tillsammans med Finnvedsvallen och Iver Arena, som har en långsideläktare bestående av bara ståplats.


Vi slår oss ned på en av de solblekta sittplatserna på IP:s västra läktare. I väntan på att chefstränaren Billy Magnusson ska ansluta ger Melker en förklaring till varför BoIS har börjat engagera så mycket människor igen.

– Det är ju mycket den lokala förankringen. Just nu har vi bara skåningar i laget och 17 spelare som spelat ungdomsfotboll i BoIS. Det kvittar vem du är, om du är från Landskrona känner du någon som känner någon som spelar i laget. Det kan vara din mosters arbetskollega eller din kusins kurskamrat, men någon känner du.

I Landskrona spelar alltså bara skåningar, men inte ett enda heltidsproffs. Spelarna har lockats hit från lägre divisioner och inte fått mer i lönekuverten än att de behöver jobba vid sidan av. Hur kan ett sådant lag ligga etta i Superettan, samtidigt som exempelvis Helsingborg lägger 25,6 miljoner årligen på spelarlöner?

Billy Magnusson slår sig ned på sätesraden bakom och försöker ge ett svar. Sedan 2019 är han huvudansvarig tillsammans med Max Mölder.
– Vi måste alltid ha karaktärer som ser möjligheter, säger Billy. Det låter klyschigt, men så är det. Om vi plockar in en anfallare som är otrygg felvänd, det kan vi jobba på. Men om du kommer in med dålig personlighet, då har vi ett problem.

Billy Magnusson är född i Landskrona. På 90-talet gjorde han fyra år i a-laget och som ledare har han haft någon roll i BoIS sedan 2012, bortsett från en tvåårig sejour i Halmstad.
– När jag kom tillbaka inför säsongen 2019 hade vi 12 spelare som hade avtal. De ville vi gärna behålla, men vi låg redan en halv miljon över budget. Så vi fyllde på med 16 spelare från egna led och närområdet. Vår filosofi är att vi vill kunna slå ut motståndare med våra styrkor. Jag har inga problem om vi måste ge upp bollinnehavet om motståndarna är för bra för att vi ska kunna pressa dem, men vi ska alltid vilja ha boll. Jag förstår inte de som inte vill ha boll.

Ni har inte ett enda heltidsproffs i truppen. Hade du velat kunnat tillgå spelarna mer?
– Det vill väl alla tränare. Men jag har full respekt för den situation vi befinner oss i. Om vi har råd att satsa vill jag hellre att pengarna läggs på att bygga ut gymmet eller ordna vettiga loger för sponsorerna. Dessutom är jag inte säker på att bli heltidsproffs är det bästa för alla spelare. Det är lätt att det blir många sovmorgnar och timmar framför datorn. Det är bra att ha jobb vid sidan av för att kunna koppla av lite.

De flesta tränare skulle nog se heltidsproffs som en nödvändighet om man vill lyckas. Omvänt betraktar de flesta föreningar lokal förankring som något av en lyx, ett gäng hemvävda spelare som strösslas på ett färdigt bygge för att det ska se bra ut. För Billy Magnusson är den lokala förankringen en framgångsfaktor i sig.
– Det skapar bättre sammanhållning. Våra spelare bor i ett spann från Lund till Helsingborg. Det innebär att de har gemensamma bekanta, har gått i samma skolor och har samma referensramar. Det sätter en press på dem att uppträda schysst mot varandra. Om en spelare beter sig som en diva kommer det inte dröja länge innan hela hans umgängeskrets vet om det.

Hur viktigt är BoIS för Landskrona?
– Man brukar väl säga att när det går bra för BoIS, går det bra för Landskrona, säger Billy. Nu börjar staden bli av med det här ryktet att det är mycket skottlossningar och så. Det smittar av sig på klubben. Vi hänger ihop med varandra. Det är bara att titta, när det var som rörigast i styrelsen sköts det kanske som mest i Landskrona också. Det är inget samband så, bara för att staden bygger fina bostäder kommer inte vi börja spela en fin fotboll per automatik. Och bara för att vi ligger i Superettan kommer inte skottlossningarna upphöra. Men Landskrona är speciellt. Det är ett extremt intresse här för vår förening.

Kan det någonsin bli negativt? Orkar verkligen alla spelare från Division 3 som ni hämtar in med pressen?
– Det har inte varit några sådana negativa erfarenheter med den truppen vi har nu, säger Billy. Men sen är det ju så, om du BoIS förlorat, då går du inte och handlar på Ica som spelare. Du skickar någon.

Om det skulle komma en spelare som säger att han har problem med pressen från supportrarna, vad säger du då?
– Då skulle jag säga till honom att hur han tas emot kommer i sista ledet alltid vara upp till honom själv. Du kan påverka väldigt mycket, du kan påverka väldigt mycket mer än vad du tror. Du kan välja att se problemen och pressen, men du kan också välja att söka styrka i engagemanget. Se möjligheten att bli deras hjälte istället för att bli deras hackkyckling.

Så om man kommer till Landskrona, och börjar betrakta supportrarna och intresset som ett problem…
– Då är du på helt fel plats. Då har du fel karaktär. Påverka din prestation, låt dig inte påverkas av andra. Vi i Landskrona hänger ihop med supportrarna. Supportrarna är fantastiska, du måste låta dig triggas av det. Jag kan aldrig se Landskronasupportrarna som ett problem.

Nere på plan rullar mannen i gräsklipparen in under läktartaket för att ta skydd från sprintlersystemet. Billy och Melker erbjuder att visa upp omklädningsrummet innan de måste gå för dagen.

Korridorerna är trånga och svartvitrandiga. Domarrummet är inte större än en studentlya. I omklädningsrummet hänger en lapp med texten “att ställa tydliga krav är att bry sig”. Enligt Billy är det de här faciliteterna som måste förbättras om BoIS ska kunna hävda sig i elitfotbollen. Som det ser ut nu är omklädningsrummen utan beröm godkända för Superettan.

När vi rör oss tillbaka mot kansliet är lottningen av svenska cupen i full gång. I en korridor står styrelseledamöterna Lars Andersson och Lennart Neander och beklagar sig över att Landskrona lottats mot IF Viken från Åmål, medan ärkerivalen HIF fått det betydligt mer bekväma motståndet Eskilsminne. Bilden av HIF som den bemedlade översittaren och Landskrona som den strävande kusinen från landet har bekräftats igen.
– BoIS betyder allt för mig. Det sitter här, säger Lennart och slår sig på hjärtat. Jag minns ett fruset ögonblick när jag fick följa med min far för första gången på fotboll, det var nog slutet av 50-talet. Han sa innan matchen att jag skulle hålla på dem som var randiga och sedan vann BoIS med 5-0. Sedan den dagen är jag religiös.

Fucking Åmål. I svenska cupen lottades Landskrona BoIS mot IF Viken från Västra Götaland. HIF fick den mer bekväma lottningen Eskilsminne.

När Lars och Lennart klev in i styrelsen var det i samma veva som föreningen brottades med ett ekonomiskt underskott på 2,5 miljoner och supportrar fick starta upp en insamling, Zebrafonden, för att ens rädda elitlicensen.
– Inför förra året, när coviden kom, då undrade vi lite stillsamt hur vi skulle få ihop allt. Men så började supportrarna köpa fiktiva biljetter. Innan året var slut fick vi ihop 2,5 miljoner kronor.

Tror du att er lokala förankring har inneburit att fler velat engagera sig?
– Det är ju roligt för åskådarna om de spelare de ser på planen spelar med hjärtat, säger Lennart. Så det tror jag nog.

– Du behöver inte tro, säger Lars. Jag vet att det är så. När man pratar med BoISare i stan, alla hyllar den här satsningen. Det har blivit stadens stora samtalsämne.

Hemvävt. När Viktor Wihlstrand (till höger i bild) skrev på för Landskrona från Hittarps IK sade Billy Magnusson åt honom att “du är 28 år gammal, men nu ska du för första gången spela i en riktig förening”. Bild: Bildbyrån.

Att BoIS figurerar i landskroniters diskussioner känns på förhand givet. Men just samtalen lyfter Landskronakonnässören Åke Jönsson fram som en anledning till att publiksnittet sjönk till erbarmliga 1346 år 1987, i ett resonemang som återges i Torbjörn Anderssons uppsats Landskrona – Sveriges starkaste fotbollsfäste. På varven och fabrikerna var det givet att man pratade BoIS på lunchrasterna, men när de försvann, försvann också de naturliga samlingsplatserna för BoIS-sympatisörer och intresset naggades i kanten.

Under 80-talet fick Landskrona det värre. 1982 levererade Öresundsvarvet sitt sista fartyg. När varvet lade ned var det den största företagsnedläggningen i svensk historia. 4000 arbetsplatser gick förlorade i en stad med då 36 000 invånare.

Arbetslösheten berövade staden dess industrikaraktär och identitet. Under en period var det som att hela Landskrona gick och hoppades på en frälsare. Till BoIS kom en sådan i form av bankmannen Kent Nilssons idé att göra om BoIS till ett aktiebolag. Man hoppades på att fem miljoner skulle flytta in i Division 2-laget. Istället växte skulderna från 700 000 kronor till elva miljoner.

Samtidigt höll Landskrona på att förändras som stad. De tomma bostäderna hade blivit ett problem och bostadsbolaget Landskronahem stod för konkurs. Landskrona lät andra kommuner flytta människor som inte kunde försörja sig själva, missbrukare och nyanlända, till de tomma lägenheterna mot en mindre avgift. På fängelser kunde fastighetsägare göra reklam bland internerna för Landskrona. Där kunde vem som helst få tag på bostad och socialbidrag när straffet var avtjänat. Stadskärnan plågades av affärsdöd och ungdomsgäng. Människor som levde på försörjningsstöd ökade med 223 procent från 1990 till 2006. Samma år vann Sverigedemokraterna 22 procent i kommunfullmäktige.

Landskrona hade gått från att exportera fartyg till att importera social problematik.

Blött. 2019 förlorade BoIS kvalet till Superettan mot Östers IF. Bild: Bildbyrån.

Kristoffer Hultman är uppvuxen i Landskrona, men flyttade från staden som vuxen, för att återvända när det var dags att bilda familj. Han bär svarta solglasögon och en Fred Perry-keps, och börjar berätta om tiderna som var.
– En kommentar man kunde få när man sade till folk var man kom ifrån var “Landskrona? Där finns väl bara invandrare och Sverigedemokrater”.

På Rådhustorget gassar solen. Kristoffer vinklar ner kepsskärmen.
– Jag har alltid valt att försvara staden. När folk har sagt det ena och det andra om Landskrona har jag alltid velat flika in att jag inte har känt mig mer otrygg i Landskrona än på andra ställen. Att det är en fin stad med bra människor.

Du flyttade härifrån som ung vuxen. Hur var Landskrona när du växte upp?
– Jag flyttade för att jag ville plugga, inte för att jag inte trivdes. Men visst, när jag lämnade Landskrona var nog staden på nedgång. Här inne i centrum kunde det vara rätt dött. Så här i efterhand tror jag många upplevde mycket utsatthet, mycket bidragsberoende, mycket otrygghet. Landskronabor fick sämre självkänsla ett tag.

Men du valde ändå att flytta tillbaka.
– Genom alla åren har jag besökt Landskrona för BoIS-matcherna. Så jag har aldrig klippt banden, utan jag har kunnat konstatera att utvecklingen gått åt rätt håll. Jag är väldigt bekväm med att mina barn ska växa upp här.

Vinden har vänt. På 00-talet blev Landskrona förknippat med Sverigedemokraterna och rapparen Emilushs “Hela Landskrona hatar polisen”. Idag ser det ljusare ut. Bild: Bildbyrån.

2006 skrev sju lokala företagare ett öppet brev till Landskrona kommun. Där menade man att politiker låtit staden förfalla, trots att Öresundsregionen hade alla förutsättningar att blomstra. För att lösa problemen ville man bygga nya, fina bostäder på Landskronas långa kustremsa.

Elva år senare stod 1100 bostäder färdiga på natursköna Borstahusen. Fallfärdiga och misskötta bostäder i problemområden revs och ersattes av nyproduktion. Samtidigt vann Liberalerna makten och lade fram 55 förslag för att göra staden tryggare. En ungdomsbrottskommision inrättades, skolor erbjöds gratis stöldmarkering av mobiltelefoner och polisen kopplades samman med socialtjänsten. 2020 hade antalet minskade brott sjunkit med 25 procent sedan 2012. Espresso House och Gina Tricot öppnade butiker.

Sakta men säkert har Landskrona börjat komma ikapp övriga Sverige, oavsett om det rör sig om skola, fattigdom eller näringsliv. 2020 har andelen av Landskronas niondeklassare med gymnasiebehörighet har närmat sig riksgenomsnittet: 83,5 procent i Landskrona kontra 86 procent i hela Sverige. Siffrorna för barnfattigdom var 2019 högre än Sveriges i snitt, men lägre än exempelvis Malmös. Mellan 2005 och 2016 klättrade man 109 platser på Svenskt Näringslivs ranking av företagsklimat i kommunerna.

Folkets lag. Under 1900-talet stod BoIS den lokala socialdemokratin nära. Under metallstrejken 1945 bjöd föreningen strejkarna på fribiljetter.

I Slottsparken möter jag upp landskronabon Filip Söderkvist. Filip bär en BoIS-keps och en svart tshirt från supportergrupperingen Bultras. I allén i Slottsparken är det svårt att ta in all negativ publicitet som omgärdat Landskrona. Här finns ett citadell, en konsthall och ett fint vattentorn. Dessutom ett fotbollslag som leder Superettan.
– Egentligen tycker jag att det är synd när folk säger att varvet på något sätt skulle påverka Landskrona negativt, säger Filip. Det är, vadå, 40 år sedan det lades ned? Nu mår staden bra igen.

Kolonilotterna prunkar. Jag undrar hur det är att ha växa upp i en stad som haft ett dåligt rykte.
– Jag har aldrig haft dåligt självförtroende över att komma från Landskrona, säger Filip. Men det är också väldigt segregerat. Jag studerade i Malmö och på ett seminarium diskuterade vi Landskrona. Det slog mig att mångas bild var annorlunda från min, men att jag också kom från Landskronas lugnare kvarter.

Vilken roll spelar BoIS för integrationen?
– Det är något som binder oss samman. Många med utländsk bakgrund spelar i BoIS. På läktarna har vi många med rötterna i Balkan. BoIS berör alla här, det är en yta där man träffas över de vanliga gränserna.

Finns det något annat som fungerar lika bra för sammanhållningen?
– Jag vet inte… Landskronakarnevalen kanske? Fast den ställdes ju in under coronan.

Svaret dröjer. Filip Söderkvist funderar.
– Jag vet inte om det finns något annat än BoIS som verkligen berör alla oavsett bakgrund. Det är nog bara BoIS som har den rollen.

Ett av skälen till att BoIS åter är i ropet är 22-årige Filip Olsson. Olsson som anslöt inför 2019 från Division 3-laget Eslövs BK, har gjort en strålande säsongsinledning och bidragit med fyra assist från sin mittfältsposition. Han kliver in på kansliet, hälsar vänligt på några styrelseledamöter, tackar artigt nej till en inbjudan till kortspel från en klubbfunktionär och utstrålar det lugn som tillhör en nyckelspelare i ett lag som toppar sin serie. Jag frågar hur nära han känner sig Allsvenskan.
– Det ordet är förbjudet här. Vårt mål är att hänga kvar. Mer än så vågar jag inte säga för Billy och Max, säger Filip med ett skratt.

MDMF. Landskronas Filip Olsson hyser inga varma känslor för Superligan.

Jag och Filip slår oss ned på kortsideläktarens betong. Filip, som är uppvuxen i Kävlinge, brukade gå både på BoIS och MFF:s matcher som liten. Hans far och morbror spelade båda i BoIS och som ung tillbringade Filip två år i Landskronas ungdomsakademi. Från den västra läktaren, den med tak och sittplats, har han sett otaliga matcher. Engelska läktaren, där de mest högljudda BoIS:arna håller till, har han aldrig stått på, men han har spelat inför den och kan alla ramsor. Favoriten är den som börjar med orden “Vi kommer från Landskrona”. Filip börjar nynna på melodin som är plankad från den italienska sommarplågan L’estate sta finendo.

Filip Olsson tillhörde Landskrona BoIS som liten, men gallrades ut ur föreningen när lagkamraterna flyttades upp till U19-laget.
– När BoIS hörde av sig igen var jag lite avig inför att återvända. Jag trivdes i Eslöv och förknippade BoIS mycket med det kaos som varit i styrelsen och med ekonomin. Men Billy övertalade mig. Det handlade om lokal förankring, han ville ha hit spelare som brydde sig om BoIS och som ville satsa.

Du gick från Division 3 till Division 1, och nu är du i Superettan. Så ser de flesta av dina lagkamraters karriärer också ut. Hur har ni kunnat anpassa er till högre divisioner?
– Jag tror att det till stor del handlar om att våga spela sitt eget spel. Kvalitetsmässigt är inte skillnaden mellan Division 3 och Division 1 större än att du kan kompensera med att alla kämpar för varandra.

Till vardags studerar Filip till civilingenjör på Lunds Universitet, med inriktning mot väg- och vattenbyggnad.
– Ser man på laget, vi har inga heltidsproffs. Vi har våra inkomster från andra håll. Vi hade alla kunnat sluta med fotbollen, men vi spelar för att det är kul och för att vi älskar att vinna. Här bryr sig alla om laget.

Vad är det ni bryr er om? Vad står Landskrona BoIS för?
– Jag kan ge dig alla klyschor om alla människors lika värde och rätt att existera. Det tror och hoppas jag att alla står för, och det står vi för med. Men vad särskiljer Landskrona BoIS?

Filip grubblar över svaret och kliar sig i skägget.
– Vi vill motverka den moderna fotbollen. Se på Superligan, dit vill jag aldrig att Landskrona ska hamna. Vi kommer aldrig få spela i en sådan liga ändå, men jag vill inte se Landskrona BoIS ta ett beslut som bara gynnar oss på hela fotbollssportens bekostnad. Vår publik är av den gamla skolan, det är lite svårt att formulera, men vi förväntas bry oss om staden, om fotbollen. Det kan jag vara stolt över.

Efter intervjun med Filip stannar jag kvar på IP för att ta några bilder av arenan. När ståplatsläktarna i betong och de svartvita stolsraderna är porträtterade söker jag mig tillbaka mot kansliet, för att upptäcka att det är låst och igenbommat. Alla har gått för dagen och ingen har kommit ihåg att bogsera ut den efterhängsne reportern som dröjer sig kvar.

Till slut kommer jag ut genom att klättra över ett rostigt vändkors. Landskrona BoIS har en bit kvar till den moderna proffsfotbollen.

På gott och på ont.