Saga Fredriksson: ”Fick inte utlopp för allt jag är”

Hon älskar fotboll, men vill mer än att spela fotboll.

Hon spelar i Malmö FF, men arbetar samtidigt som studioexpert och kommentator.

I Italien visade det sig kunna bli för mycket fokus på fotbollen för malmöiten Saga Fredriksson.

– Jag ville avsluta på ett bättre sätt, säger 28-åringen om beslutet att återuppta karriären hemma i MFF.

2018 bestämde sig Saga Fredriksson för att det behövdes ett avbrott. En isolerad tillvaro som utlandsproffs i ett land där hon inte behärskade språket, utan ordentliga möjligheter till ”multitasking”, fick henne att göra något hon inte var eller är van vid. Hon lät bli att fullfölja en förbindelse som hon åtagit sig att genomföra. Efter tre månader bröts kontraktet med italienska Sassuolo och Fredriksson tog en paus från fotbollen hon alltid älskat.

Det råder inga tvivel om att hon vill ägna sig helhjärtat åt fotbollen. Men att enbart vara en spelare var inte tillräckligt.

Historien om utlandsäventyret börjar dock i USA, med college.

– Det är kanske mina bästa minnen. Jag älskade USA och collegemiljön, berättar Saga Fredriksson för Fotboll Skåne.

– Jag spelade i högsta divisionen i en bra conference, så strukturen var som en professionell herrmiljö i Europa. Du kan tänka dig att komma till ett så uppstyrt sammanhang med rätt resurser runtomkring dig, tydligt schema och gym innan skolan. Det gav smaken av professionalism på högsta nivå.

– Och fotbollen var annorlunda. I Sverige spelar man jättestrukturerat, man utbildas som tolvåring i hur ett lag jobbar. I USA handlar det mer om ”athleticism”. Man ska vara atletisk, det ska gå snabbt, raka bollar och väldigt fysiskt. Vilket passar mig väldigt bra. Jag hittade hem på så många sätt där borta.   

Ytterbacken var 17 år när flyttlasset gick och hon korsade Atlanten. Vid University of Central Florida började hon studera psykologi och samtidigt spela för dess fotbollslag, UCF Knights. Där delade hon omklädningsrum med spelare från en mängd länder som Finland, Tyskland och England. I och med att alla hade samma utmaning i att acklimatisera sig, lyckades laget skapa en stark sammanhållning. Sista tiden delade Fredriksson lägenhet med tre andra svenskar.

– Vi hade tränare som var så fantastiska på att skapa vi:et. Jag hittade jättefina vänner som jag har än idag, de kommer och besöker mig och jag dem.

– En av mina bästa vänner hette Hannah DeBose. Hon bodde i Melbourne Beach och i Florida finns jättemånga sköldpaddor, som inte alltid hittar tillbaka till havet. Jag brukade hälsa på hos henne och ibland vaknade vi mitt i natten, åkte ut på stranden och hjälpte nykläckta sköldpaddor till vattnet genom att använda mobillampor.

Sköldpaddorna är programmerade till att följa månens ljus och därigenom finna havet, men strandbebyggelsen ger ett så starkt ljus att det blir missvisande, de går åt fel håll till en miljö de inte klarar av. Fredriksson berättar om sköldpaddemödrar som var tre meter långa och två meter breda.

– Det var fantastiska upplevelser, så långt ifrån det svenska livet man kan komma, många tidiga morgnar och soluppgångar på stranden. Den livsstilen saknar jag. Och fotbollsmässigt var det något helt annat: upphaussat, stort och typiskt amerikanskt. Jag älskade att man verkligen firade framgångar, säger hon och lyfter en aspekt där hon menar att svenska lag har något att lära:

– I alla lagbyggen är det viktigt med tydlighet kring hur man förväntas bete sig. Vi hade en kultur i gruppen där man antingen hoppar på tåget eller inte. Det var de duktiga på där borta.

– Ibland kan jag tycka att det i den svenska kulturen ges utrymme att ha dåliga dagar. Det låter ju rimligt, men i USA finns inte utrymme för det. Där ska du alltid komma in med inställningen att det inte finns någon ursäkt. Jag tyckte att det var befriande. Våra tränare formade, med hjälp av oss, en kultur som jag var stolt över.

Livet i Italien, då?

– Ouff, det var tungt. Tänk att komma från den här professionella bubblan till ett Italien som, krasst sagt, var som att åka 50, 70 år tillbaka i tiden, svarar Fredriksson.

Fyra år efter att hon landat i USA var det dags för en ny utmaning. Hon återvände till den europeiska fotbollen, närmare bestämt italienska Sassuolo i Serie A. Vistelsen varade i tre månader.

– Det fanns ingen struktur. Jag bodde lång tid på hotell innan jag ens fick ett boende. De pratade ingen engelska. Vi hade en översättare, men hon kan ju inte vara med på planen. Tacksamt nog, hade jag pluggat spanska, men det tar en bara så långt, berättar hon om varför ettårskontraktet revs.

– Jag kunde inte vara mig själv utanför planen på grund av språket. Jag fick inte utlopp för hur social och extrovert jag är. Det blev bara fokus på fotbollen, vilket aldrig har passat mig. Jag har ”multitaskat” i hela mitt liv.

– Det är väldigt ovant för mig att inte fullfölja åtaganden, men jag behövde åka. Det var en kontrast jag inte var beredd på, en storm jag inte var beredd att rida ut även om det går emot mina principer.

Fick Italien dig att tröttna på fotbollen?

– Njaa… svarar Fredriksson och drar på ordet samtidigt som hon tänker efter.

– Inte fotbollen, men livsstilen.

Hade hon inte flyttat till Italien, utan kanske stannat i USA, hade hon möjligen inte tagit det uppehåll i karriären som nu blev av. Från den korta sejouren fram till att MFF startade upp sitt damlag på nytt, var Fredrikssons fotboll satt på paus. Hon spelade inte längre. Fram till 2020.

– Jag hade också mitt ex i USA och var sliten mellan två världar. Men jag var mätt på att leva i en fotbollsbubbla. Jag har väldigt många strängar på min lyra och kände mig förminskad av att bara fokusera på fotbollen.

– Det är ju en livsstil som kan verka glamorös, men det kan också vara väldigt ensamt och det passade inte mig. Jag fick inte utlopp för allt jag är. I USA fick jag det. Där pluggade jag till en kandidat och i Sverige hade jag alltid ett sammanhang utanför. Det blev för mycket av det goda.

Fredriksson föddes i Malmö och levde sina första år här innan familjen flyttade till Svedala, men hon gick i skola och spelade sin fotboll i storstaden. Karriärens allra första steg togs i Skabersjö IF, men Malmö FF räknas som moderklubben.

– Malmö är hemma, det är allt jag vetat innan jag stack till USA, berättar Fredriksson som kände en enorm stolthet när hon fick tillhöra en professionell klubb efter att ha spelat i Skabersjö.

– Jag var en lantis utan stjärnstatus, men någonstans insåg jag att man skriver sitt eget narrativ. Det är människans största misstag, framför allt i Sverige, att underminera sig själv. Vi ska vara så genomsnittliga, man får inte sticka i väg.

Att tillåta sig själv att ta plats och drömma stort är en mentalitet hon jobbat hårt för att odla. I USA kom så ytterligare en skjuts i ”rätt riktning”.

– Där fick man lov att existera, att sticka ut och sträcka på sig. Men när vi var tolv, tretton år i MFF var mentaliteten lik den jag mötte i USA. Det passade mig.

Hon har också hunnit med att representera LDB FC Malmö som sprang ur MFF, samt LB07.

– Jag har svårt att se att jag skulle kunna spela någon annanstans än i MFF nu. Efter mitt break, borde jag gjort comeback i Allsvenskan där jag platsade, men hoppade på MFF:s tåg och tar den vägen i stället. Stoltheten i att få vara med på den här resan och bygga det projektet har varit kärnan. Jag har svårt att se att jag skulle hoppa vidare.

– Jag behövde ett sammanhang. Jag vill sluta en cirkel och avsluta min fotboll på ett bättre sätt än jag gjorde i Italien.

Det kändes inte tillräckligt ärofyllt att avsluta med ett rivet kontrakt. Hon ville hedra sin egen spelarkarriär bättre än så.

– Att återvända till MFF var pricken över i:et. Det var här jag började, det är här jag ska sluta och sätta stämpeln på min resa i fotbollen.

Vad tror du om den resan med hänseende till FC Rosengård?

– Vi ska inom staden tampas om en väldigt smal supporterbas. Malmö är stort men inte så stort. Att ha två elitsatsande lag kommer bli tufft. Vi kommer ha jätteroliga matcher mot varandra med mycket passion att stå upp för sin förening och allt vad det innebär.

– Men vi har långt kvar innan vi är på Rosengårds nivå. De är fortfarande Sveriges bästa lag och ute och tampas i Champions League. Låt säga att MFF tar över tronen, att vi är topplaget om några år. Det behöver inte betyda att FCR slutar existera, men de kanske får en helt annan identitet.

– Jag tror det att det kommer vara svårt ekonomiskt, med två starka lag i Malmö. Om någon får ett erbjudande om att spela i MFF med större resurser, framför allt på damsidan där det inte regnar sådana, har jag svårt att se en elitsatsande spelare inte välja den vägen. Men Rosengård kommer inte lägga sig ner platt och sluta försöka, vilket är det coolaste som finns. Den kampen skulle jag älska.

Fredriksson får frågan om hela Allsvenskans framtid, inte bara Malmöfotbollens. Något hon pratar mycket om i jobbet som expert i Viaplays sändningar av ligan.

– Jag tror att vi är i ett skifte där vi måste välja identitet i Sverige. Vi behöver titta på vad har vi för styrkor i stället för vad vi saknar. Många pratar om att det är svårt att få hit spelare. Ja, om vi ska tampas med varje års Champions League-vinnare blir det tufft.

– Men vi kan tänka om. Örebro är uttalat öppna med att man ska fostra talanger och att det är så man kommer identifiera sig. Det är smart och klokt. Anna Sandberg, som nu spelar i Häcken och kommer bli en världsspelare och landslagsspelare, är i grund och botten framtagen av Örebro.

Fredriksson ser gärna att Sverige fungerar mer och mer som talangfabrik, varifrån lovande spelare slussas vidare, i stället för att man försöker locka och betala för de stora namnen.

– Vi får se realistiskt på våra möjligheter och göra det bästa av dem.

Tror du att Sverige och Allsvenskan kan få en liknande funktion som den holländska ligan på herrsidan. Ligan är en myriad av talanger med stor potential och man säljer ofta till de allra största, samtidigt som man har ett konkurrenskraftigt landslag och en storklubb i Ajax som också regelbundet deltar och ibland utmanar i Champions League?

– Det hade varit en rimlig väg, men nu sitter inte jag på alla svar. Sedan ska vi komma ihåg att Rosengård går back på sina Champions League-resor. Jag tror att vi ska tänka mer på talangutveckling och bli duktiga på att sälja våra spelare, DYRT!

Är det tråkigt att våra två allsvenskor snart utgörs av samma föreningar. AIK, Hammarby, MFF, IFK Norrköping, IFK Göteborg och så vidare?

– Ta Vittsjö till exempel. En helt fantastisk förening på vischan som idag har spelare från Australien, Kanada, Finland… Ett lag fullsmockat med stjärnor – i Vittsjö! Det är unikt och kan de hålla kvar i det, trots att större klubbar tar över, hade det varit min ultimata dröm.

– Samtidigt vore det stärkande för publikintresset om samma supportrar får fajtas mot varandra. Vore det tråkigt? Jag har nog ingen åsikt om det. Vad vill vi? Producera bra fotboll och talanger. Om det sedan står Norrköping eller Gislaved på tröjan, får det väl vara så.

Foto: Bildbyrån