Ole Törner: När AC får rätt roll blir MFF – och balansen – bättre
Mycket är nytt i MFF. Men en sak är som förr. AC:s betydelse för spelet, inte minst det kreativa och konservburksförsvars-öppnande är gigantisk.
Ska MFF öka möjligheterna att besegra lag som AFC Eskilstuna är det därför vitalt att han får en roll som han fick idag.
Det gör dessutom alla de de centrala spelarna på mitten bättre.
Anders ”AC” Christansen var matchens store lirare, ensam om att motivera en fyra i betyg. Men med Fouad Bachirou och Oscar Lewicki bakom som defensiva mittfältare i ett 4-2-3-1 blir alla tre bättre!
Bachirou fick mycket boll, kunde briljera med sina vändningar och sin förmåga att sno åt sig bollen och få mycket uträttat på små ytor.
Lewicki visade att han trots sin multi-kapacitet fortfarande är bäst på mitten. Han gör alltid sitt jobb och är klok och taktiskt begåvad både som höger- och mittback, men om man kan skapa ett läge där man samtidigt kan få ha AC, Bachirou och Lewicki på ett mittfält tycker jag att man ska jobba för det. Det syntes klart och tydligt idag.
Nu måste MFF bara hitta en lösning på hur man ska få igång ett par av spelarna som var tongivande tidigare. Det säger en hel del att Marcus Antonsson var bättre än Sören Rieks.
Rieks och Traustason öppnade många försvar förra året och var även viktiga poängspelare (14 respektive 15 poäng i Allsvenskan 2019). Idag var Rieks den utespelare i MFF som satte minst avtryck i spelet. Traustason fick nöja sig med ett inhopp. På sikt tror jag att MFF måste hitta roller och sätt att få igång dem också. Inte minst när ytterbackarna blir ännu mer offensiva och tar plats på kanterna.
Spelare som Adi Nalic och Jo Inge Berget – när han blir frisk – vill också in i startelvan. Varje tränarbyte innebär att någon eller några spelare flyttar fram sina positioner och att lika många som tidigare varit rätt givna blir ifrågasatta. Inför matchen var Jon Dahl Tomasson tydlig med att det här var början på en mer fast startelva och att rotationen och kartläggningen började närma sig sitt slut. Jag tycker att rätt mycket hittills talar för att Rieks och Traustasons startelveplatser hänger mycket lösare än 2019.
Många fattar inte riktigt betydelsen av tålamod och att bryta ned ett motstånd. MFF kunde gjort mål redan i den första halvleken och borde nog fått en straff – som man troligen ändå hade missat – men det var först rätt sent som 1-0, 2-0 och 3-0 kom.
En tidig utdelning hade ändrat på det.
Nu blev det inte så och då var MFF:s sätt att genomföra matchen betydligt mycket bättre än de som gnällde mest vid 0-0 fattade. AFC Eskilstuna skapade absolut ingenting, noll, nada, nothing. Om det varit kallare hade Johan Dahlin riskerat att frysa ihjäl eftersom han till skillnad mot folket på läktaren var rätt lätt klädd. Till slut gav den totala dominansen resultat, AFC blev trötta och griniga, öppnade sig och då utnyttjade MFF det enkelt, fortfarande utan att släppa till ens en gnutta lägen bakåt. Stabilt och säkert. Precis som det ska se ut.
Utan att glänsa har MFF faktiskt gjort det bästa gruppspelet i cupen på flera år.
Först en total kross mot riktig kalkonkvalitet – Syrianska.
Sedan en seger på ett hemskt kalkongräs mot ett vilt kämpande FK Karlskrona samtidigt som man gav massor med unga talanger nyttig speltid och minskade risken för att få fler etablerade spelare skadade.
Och nu en stabil och säker seger över det klart bästa av de övriga lagen i gruppen. Özcan Melkemichel är en rutinerad tränare, bra på att organisera ett försvar och 18-årige Wille Jakobsson i AFC-målet gjorde en kanonmatch. Det var en större och viktigare förklaring till att det inte blev 5-0 än att MFF gjorde en dålig insats. För det gjorde man inte.
Till sist:
Lasse Nielsens 90 minuter var ett rätt effektivt finger mot alla som dömt ut honom.
