Ole Törner: MFF har blivit mycket bättre på att låna ut spelare

Rätt använt är utlåningar ett väldigt bra sätt att utveckla ett lag och spelare på.
Länge gjorde MFF det mesta fel när man lånade ut spelare.
Nu gör man det mesta rätt istället.

Det lyftet glöms ofta bort när MFF:s sportsliga organisation ska utvärderas.

Förr var utlåningarna alldeles för ofta ett spel för galleriet. Spelare placerades i lägre divisioner för att de var i vägen i den egna truppen. I bästa fall slapp MFF en lönekostnad och med max flyt kunde de överraska alla, prestera på en nivå man inte trott dem om och då tillhörde de fortfarande MFF. Men i alldeles för många fall hade MFF bara gett upp hoppet om dem och utlåningarna var ett sätt att skaffa en mer hanterbar trupp.
Det mest extrema fallet är fortfarande målvakten Sixten Mohlin. I mars 2014 förlängdes hans kontrakt till att gälla till och med säsongen 2018. Året efter lånades han först ut till Västerås SK och sedan till Kristianstads FF/Kristianstad FC där han blev kvar rätt länge innan det 2018 blev ett lån till Dalkurd FF. Fyra år som lånespelare och redan det första halvåret vill jag påstå att det var rätt givet att MFF inte trodde tillräckligt mycket på honom för att det skulle bli aktuellt med en återgång.

Nu är läget ett helt annat.
Anel Ahmedhodzic är ett jättebra exempel. Stor succé i Hobro, en stark prestation efter återkomsten och ett förlängt och vässat kontrakt som belöning.
Adi Nalic fick också ett lyft av att bli utlånad och Pavle Vagic är tillbaka i truppen inte bara för att man inte hittade en ny klubb utan för att man faktiskt tror på honom – så var det som sagt inte alltid förr.
Tittar man på de spelare som är utlånade i år; Franz Brorsson, Marko Johansson, Romain Gall och Patriot Sejdiu känns det som i alla fall tre av de fyra kommer att återvända som mer konkurrenskraftiga spelare.
De två mest etablerade Gall och Brorsson har självklart potentialen att göra skillnad i MFF, men efter 2019 behövde de en nystart. Franz fick året förstört av tidiga och återkommande skador och gick helt enkelt inte ihop med Uwe Rösler. Därför var han inte bra nog att ta en plats 2019. Men många har glömt våren 2016. Då var han given i Allan Kuhns startelva och jag kommer ihåg att en så fotbollskunnig person som Anders Andersson rankade Franz som vårsäsongens bäste försvarare i Allsvenskan. Om utlåningen till Esbjerg kan få honom tillbaka till den nivån är han med och konkurrerar på allvar, igen.
Romain Gall behöver speltid för att hitta tillbaka till farten och briljansen som fick MFF att värva honom. Stabæk känns som helt rätt klubb och nivå för att han ska göra det.

Den avgörande skillnaden från förr tror jag ligger i att MFF numera vågar låna ut bättre spelare till bättre klubbar.
De aktuella klubbarna för Anel Ahmedhodzic, Adi Nalic, Franz Brorsson och Romain Gall ligger alla i högsta divisionen och när MFF fick chansen att flytta Pavle Vagic från Superettan till Allsvenskan tog man omedelbart den.
Så högt upp som möjligt och tillräckligt bra spelare för att de ska bli tongivande i sin nya omgivning är receptet. Anel och Adi var topp tre i Hobro respektive AFC Eskilstuna, Franz och Romain kan bli det i Esbjerg och Stabæk. Pavle var det i Mjällby, i AFC fick han aldrig chansen att visa det på grund av skadan.

När man kompletterar med att fullt ut även lyckas nivåanpassa med talangerna bör det bli ännu bättre. Patriot Sejdiu är 19 år och gjorde massvis med bra insatser i MFF P19 innan han fick ett lärlingskontrakt i A-truppen. Att direkt låna ut honom bryter mot den tidigare policyn att de nyuppflyttade ska träna med A-laget en säsong för att dra nytta av den erfarenheten innan de lånas ut. Men det kan vara bättre att få speltid på hyfsat hög nivå direkt och Dalkurd FF kan vara helt rätt bit i pusslet. För att få ut det mesta av en utlåningspolicy bör den individanpassas och draget med Patriot till Dalkurd kan mycket väl bli ett bevis på att MFF lärt sig den konsten också.

Nästa steg tror jag blir att MFF jobbar ännu mer med utlåningar.
I idealfallet är det bra både för MFF, spelaren och klubben han lånas ut till.
Att MFF inte är framme där än är Laorent Shabani ett exempel på.
Hans avslutning i MFF var inte värdig. När man pausade U21 samtidigt som han var för gammal för spel i P19 blev han totalt utan matcher eftersom chansen att Uwe Rösler skulle ge honom ett inhopp i A-laget var lika stor som att han skulle träffas av en meteorit i huvet.
Han borde ha lånats ut och fått chansen att visa sig i matchspel! Nu har kontraktet gått ut och han ska spela för Sirius. Det är bara att önska honom lycka till där. Det är han värd.

Tidigare har också många av spelarna och talangerna i MFF varit tveksamma inför en utlåning. Den rädslan bör ha minskat nu när de ser att det, till skillnad från förr, fungerar. Dessutom blir det en win-win när bra klubbar ser att spelare från MFF levererar.
Och ÄVEN om det inte räcker ända fram till en återkomst till MFF kan det vara lyckat för karriären. Där är Anton Kralj ett exempel. Jag tycker visserligen att MFF gav upp för tidigt om honom när han gjorde det bra i Gefle IF och fäste för stor vikt vid hans längd, men det är inte relevant här. Det är dock att han nyligen var med avancerade till högstaligan med Sandefjord och fick priset “Årets genombrott” på den norska Fotbollsgalan. En utlåning kan ge ett lyft även om MFF inte får vara med och dra nytta av det.