Ole Törner: “Jag ger filmen Mackan fyra av fem stjärnor”

Hur super var “Mackan”?

Hittills är vi rätt få som sett den nya MFF-producerade dokumentären “Mackan” om Markus Rosenberg. Betydligt fler lär det bli när den från och med måndag kommer att finnas tillgänglig på Viaplay.

Därför är den inledande frågan mycket berättigad. Hur bra är den? Hur angelägen är den att se? Har den något att ge även tittarna som inte är MFF:are eller särskilt intresserade av fotboll?

Jag gillade den. Regissören Nils Byrfors har både hantverksskickligheten som krävs för att göra en bra dokumentär och kunskapen om MFF för att rätt utnyttja att teamet fått vara en fluga på väggen runt Markus Rosenberg i två års tid. Faktafelen är noll – i alla fall upptäckte jag inga – och inte en enda sekund satt man och tänkte att de som gjort den här filmen vet för lite om fotboll eller Markus Rosenberg för att göra hans karriär rättvisa.

Men det gäller också att förstå att det är en starkt MFF-anknuten berättelse och en hyllning. Vi får se Markus med familjen, i nya miljöer och när han var liten, men det avslöjas inga stora hemligheter om honom som överraskar. Om tiden i West Bromwich sägs i princip ingenting bortsett från att man intervjuar förre lagkamraten Jonas Olsson, men då om hans tankar om Mackan, inte om tiden i England.

Vill man ha djuplodande existentiella frågor, inblickar i stunder när Markus Rosenberg kände att allt var hopplöst och svårt eller kritik från honom mot saker han tycker är fel i tillvaron som professionell fotbollsspelare och i elitidrotten överhuvudtaget letar man förgäves.

Kräver du det? Skruva ner förväntningarna.

Det är en feel good-film om Markus Rosenberg! Och jag har väldigt, väldigt svårt att se varför det skulle vara fel. Dels är han och hans karriär värd det, dels tycker jag att filmer kan få lov att ha olika syften. “Mackan” är en produkt för att underhålla de som följt och älskat honom under alla åren i MFF.

Filmteamet har dessutom breddat basen. Timmen bjuder inte bara på klipp från hans många mål och snack med huvudpersonen. Uwe Rösler, Åge Hareide och ytterligare några bidrar med intressanta tankar, men det är framförallt tre personer som växer fram som viktiga för filmen: Markus fru Maria, lagkompisen Behrang Safari och journalisten Erik Niva.

Maria pratar om Markus tankar om att sluta, där hon inte drev på, tvärtom, om humöret efter matcherna och visar heta känslor på läktaren.

Behrang stjäl varenda scen han är med i, med humor, distans och ett kompis-perspektiv på Markus som lyfter hela filmen.

Erik gör det han alltid gör, sätter saker i ett perspektiv och hittar de relevanta jämförelserna och tankarna om karriären. Eftersom jag är mycket intresserad av ämnet har jag svårt att placera mig utanför mig själv och säga vad dokumentären ändå kan ge alla som inte är lika intresserade. Men jag tror att Erik Nivas medverkan är den allra viktigaste pusselbiten där. Han är med rätt många minuter, men knappast för många.

En joker är också filmens producent Peter Sohlmér, som själv är med i ett par scener i början – och faktiskt verkar älska kameran.

Ska jag sätta betyg på filmen blir det fyra stjärnor (av fem).

Den enda invändningen jag har är att jag skulle velat se mer av vissa saker. När Erik Niva säger att han letat och letat efter någon spelare i hela världen som fått ett mer välregisserat slut än Rosenbergs matcher mot Dynamo Kiev och FCK, och då särskilt 4-3-målet mot Kiev, utan att lyckas vill man ju se ännu mer av just det.

Visst fattar man att den sekvensen är en stor och vital del i karriären, men jag hade velat se massor med minuter om bara den stora händelsen inne i den ännu större berättelsen.

Att helt enkelt våga ge ett par saker ännu mer tid än de fått nu. Målgruppen hade nog tålt att dokumentären varit 10-15 minuter längre.

Annons