Ole Törner: Här är MFF:s sex bästa tränare genom tiderna

Vilken av de en bra bit över 30 tränarna som MFF haft sedan starten 1910 är egentligen bäst? En extremt svår fråga, hur avgör man till exempel om Roy eller Bob är bäst?
Men jag gör ett försök.
Här är min lista över MFF sex bästa tränare:

1) Bob Houghton

Inte självklart, särskilt som han kom tillbaka en andra period alldeles i början av 90-talet som inte alls var lyckad.
Har själv också för ett par år sedan gjort en ranking där jag inte hade Bob i topp. Men jag har ändrat mig.
Bob Houghtons betydelse går aldrig att prata bort.

MFF har aldrig haft en annan tränare som gjort samma revolution i klubben och i svensk fotboll överhuvudtaget. Han kom till Malmö bara 26 år gammal och införde ett spel som inte enbart lyfte MFF till tre SM-guld, fyra cuptitlar och en Europacupfinal som toppen på allt utan han banade även väg för Roy Hodgson, Sven-Göran Eriksson, Lasse Lagerbäck, Tom Prahl och alla de övriga som senare följt i hans fotspår. Han var först! Bob gjorde det dessutom i skarp opposition med Svenska fotbollförbundet, landslagsledningen och det var verkligen allvar med MFF mot resten av Sverige. Houghton-modellen vann och man ska aldrig glömma bort att en av hans stora prestationer var att tända gnistan hos en äldre MFF-generation (Bosse Larsson, Krister Kristensson och company) samtidigt som han släppte fram en ny ung generation från de egna leden.
Bob är bäst.
Han är även en ödmjuk och mycket sympatisk person. Hans storhetstid på 70-talet kom innan jag började min journalistkarriär så jag kan inte säga att jag har några personliga minnen av honom då. Men de senaste åren har jag träffat honom vid två tillfällen; 2017 och 2019 i samband med Champions League-matchen mot Sjachtar Donetsk respektive 40-årsjubileet av Europacupfinalen, då vi spelade in en podd med honom som gäst. Han var genuint rörd och tacksam över att han fortfarande är så uppskattad och ihågkommen i Malmö och är urtypen för allt det goda som ryms i det engelska begreppet gentleman.
Det har pratats mycket om att Bob Houghton var en chansning. Han var 26 år, nästan helt oprövad och var dessutom andravalet. MFF skulle egentligen haft Steven Burtenshaw, som då redan varit manager i bland annat Sheffield Wednesday och Queens Park Rangers. Burtenshaw hoppade dock av i sista minuten. Då gick budet till Houghton.
Men valet följde även en medveten linje. Hans Cavalli Björkman och Eric Persson hade bestämt sig för en engelsk tränare och gett Börje Lantz uppdraget att hitta honom. Lantz hade suveräna kontakter, Houghton hade gått ut som etta i den engelska tränarutbildningen och precis fått ett erbjudande om att ta över Queens Park Rangers. Signalerna från England var snarast att Houghton – frånsett det där med åldern – nog var ett bättre val än Burtenshaw. Anställningen genomfördes heller inte förrän Eric Persson haft ett personligt möte med Bob i Malmö och blivit imponerad. Bland annat av att Bob reste sig, tackade artigt och gick när Eric provokativt sa att “du förstår förhoppningsvis att det är vi i ledningen som tar ut laget”. Det var ju exakt den reaktionen jag ville ha, berättade Eric senare.

2) Antonio Duran

Fyra SM-guld, en cupseger och den som banade vägen för det som skulle komma. Innan honom var MFF en på många sätt styrelse- och UK-styrd förening även i det fotbollsmässiga där tränaren hade ett ganska begränsat handlingsutrymme.
Ett mått på Durans betydelse för MFF är att han tränade laget i nio år. Det blev fyra guld, tre andraplatser och de enda åren MFF placerade sig sämre var det första när hans Spanieninfluerade fotboll och väldigt tuffa träning inte hade hunnit sätta sig riktigt och 1966 när Bosse Larsson – och Lasse Granström – mitt i säsongen lämnade laget för spel i Tyskland.
På kort sikt blev tappet av framförallt Bosse extremt tungt. Mästarlaget från -65 föll som en sten ner till en niondeplats. Frågan är om inte Durans största prestation i klubben var att sedan direkt bygga om och se till att MFF -67 på nytt var tillbaka på tronen med ytterligare ett SM-guld. Utan Kaiser Bo.

3) Roy Hodgson

Samma grund som Bob Houghton, men mer flexibel och villig att anpassa sig efter fotbollens förändringar – och därmed destinerad till en bättre karriär än Bob efter tiden i MFF. En karriär som ju fortfarande i hög grad pågår.
Fem raka seriesegrar i MFF på 80-talet var en fantastisk prestation och ett rekord som känns svårt att slå.
Om inte det genomkorkade experimentet med SM-slutspel då hade plågat svensk fotboll och MFF vunnit SM-guld alla åren och inte bara två borde Roy rankats högre. Men oavsett om man gillar förutsättningarna eller ej gäller det att anpassa sig och prestera. Tre av gångerna underpresterade MFF och kunde inte följa upp med att vara bäst även när medaljerna skulle fördelas.
1985 åkte man ut redan i semifinalen mot fjärdeplacerade IFK Göteborg.
1987 blev det finalförlust mot IFK Göteborg sedan man vunnit grundserien med fem poängs marginal till IFK Norrköping och åtta till IFK Göteborg.
1989 föll man på straffar i den tredje och avgörande finalmatchen mot IFK Norrköping.
I en extremt hård konkurrens med Bob och Antonio tycker jag faktiskt att det petar ner Roy till plats tre.

4) Åge Hareide

Tiotalet är MFF:s främsta decennium genom tiderna och Åge Hariede är 10-talets bäste tränare i MFF. Utan konkurrens.
Hans passion, taktiska blick, sätt att – när det var lämpligt – reta upp och psyka tränare och motståndare på den internationella arenan och hans aldrig sinande vilja att prata och diskutera MFF och fotboll i allmänhet går aldrig att glömma.
När det kombineras med resultaten han uppnådde i Europa hade han toppat listan nästan överallt. Men inte i MFF.
2014 när MFF både klarade att kvala in till Champions Leagues gruppspel och vinna Allsvenskan överlägset är en unik prestation!
Att Åge Hariede från dag 1 verkligen på alla vis visade hur bra han trivdes i MFF var också ett stort plus.

5) Tom Prahl

MFF:s general. Bröt den långa guldlösa perioden den oförglömliga säsongen 2004.
Prahl var egentligen inte storklubbstränaren som passade MFF. Han var betydligt mer kompatibel med Halmstads BK och Trelleborgs FF och hans perioder i de två klubbarna är objektivt – efter förutsättningarna! – nog bättre än hans sejour i MFF.
Men 2004-guldet går inte att sudda bort, ett av MFF:s viktigaste någonsin.
Hans noggrannhet, glimt i ögat, taktiska klokskap och pragmatism ska heller inte underskattas.
Han var läraren, instruktören och den envise jäkeln som struntade i om spelarna var stjärnor eller grovjobbare, som ville ha allt rätt varje träning oavsett om det innebar att den tog långt över två timmar att genomföra. Storheten fanns i detaljerna och vardagsjobbet var trevligare än glamouren.
Men med spelarmaterialet MFF hade borde han vunnit ännu mer, han var ansvarig för både Thun och Cork-matcherna, två av de sämsta internationella prestationerna MFF gjort och borde slutat efter 2004. Då var jobbet gjort! Bra dessutom.

6) Rikard Norling

Norling delar nästan alla i två läger. Jag sitter stilla och stabilt i “gilla Norling-båten”.
Han vann SM-guld och såg till att MFF lärde sig väldigt mycket av Europa League-spelet 2011. Utan erfarenheterna då tror jag inte att de senare framgångarna blivit lika stora. Jag tror dessutom att han var bra för hela MFF:s organisation.
Det krävdes att någon kom in utifrån, ställde krav och ruskade om lite.
Alla kom inte ut helskinnade på andra sidan – inte han själv heller – men det finns en poäng i att utmana det man tror sig veta och alltid gjort med nya utmaningar.
Rikard hade också en förståelse för MFF och Malmö som gjorde att han aldrig drabbades av det som andra tränare från Stockholmsområdet fått uppleva. Rikard Norling begrep MFF på ett sått som Sören Åkeby, Rolf Zetterlund och Michael Andersson aldrig gjorde. Magnus Pehrsson försökte, men nådde aldrig fram på samma sätt.
Att BÅDE förstå och utmana på samma gång kan skapa problem. Själv tyckte jag att det var ganska coolt.

LÄS MER. Ole Törner: Här är de sex sämsta MFF-tränarna genom tiderna