Ole Törner: Här är de sex sämsta MFF-tränarna genom tiderna
Bob Houghton var bäst – se den förra bloggen – men vem har varit sämst av MFF:s många tränare?
Det finns både självklara och mer överraskande kandidater.
Eftersom listor är kul har jag därför tagit på mig uppgiften att ranka de sex sämsta MFF-tränarna genom tiderna.
Ska dock direkt slå fast en sak. Saknar ni ett par namn kan det bero på att de är guldtränare. Några sådana tar jag inte med på en sämsta-lista. Punkt.
6) Roland Andersson
En av de stora hjältarna som spelare. Extremt kunnig om fotboll och en duktig tränare. Dessutom en person med äkta MFF-känsla, kunskap om föreningen och sällsynt trevlig. Så vad gör han här?
Tyvärr går det inte att undvika. Och jag tror att han köper det. Roland Andersson och Thomas Sjöberg (RATS) var ansvariga när MFF åkte ur Allsvenskan. En unikt usel säsong, där man aldrig insåg allvaret och sände helt fel signaler om att det kommer att lösa sig. Det gjorde det inte och då hamnar man på sämsta-listan. Fast längst ner. Andersson och Sjöberg klev faktiskt in och räddade MFF säsongen före.
5) Nils-Åke ”Kajan” Sandell
Efter en mycket stark spelarkarriär där han gjorde fler mål än matcher i samtliga klubbar han spelat i, inklusive MFF, startade han en tränarkarriär i MFF.
Bra tänkt, men för tidigt.
Han borde lärt sig grunderna i en någorlunda stor klubb innan han kom till MFF.
Sista gången – vågar man väl skriva – IFK Malmö kom före MFF i en allsvensk tabell var 1960. Då var Kajan Sandell tränare för MFF.
Hans ersättare Antonio Duran blev ett gigantiskt lyft.
Samtidigt lärde sig Kajan mer och mer som tränare också och 1980 var han ytterst nära att föra upp IFK Malmö i Allsvenskan. Vilket ju inte är någon merit i MFF-kretsar – att vara en bättre tränare i gult än i himmelsblått.
4) Viggo Jensen
Omständigheterna och en ovilja att anpassa sig fällde Viggo Jensen.
MFF anställde en dansk tränare och alla, inklusive spelarna i laget, förväntade sig en lite lättsam, laid back person som ville samarbeta med spelarna snarare än att drilla dem som en furir på Lv4.
In kom Viggo med en Uwe Rösler-inställning långt innan den anställningen blev aktuell. Han ringde hem till spelarna på lördagskvällen för att kolla att de inte var ute inför en söndagsmatch istället för att lita på dem, hans krav på mat och dryck var långt, långt före sin tid och han var envis och aggressiv på träningarna parallellt med att han var supertrevlig i alla andra sammanhang. På en träning sparkade han ner Patrick ”Trelleborg” Andersson när han var med och spelade och Patrick tunnlade honom.
Det ledde till motsättningar mellan honom och vissa spelare, konflikter som kunde lösts om han jobbat på det. Men han var inte intresserad.
Dessutom kunde han inte sålla i informationen.
Jag skrev väldigt mycket om division 2-, 3- och 4-fotboll då i samband med den extremt omfattande Mellanskånebevakningen på Skånska Dagbladets sportredaktion. Vart jag än reste träffade jag nästan Viggo. Han kunde också det mesta om alla spelarna i Malmö FF från P14 och uppåt. Han levde och brann för fotboll dygnet runt, men kunde inte riktigt hantera eller förstå att det slet ganska hårt på spelarna och alla de övriga i MFF att utgå från att de också gjorde det, eller hade tid att göra det.
3) Frans Thijssen
Många blev lurade av Frans Thijssens start i MFF, av hans extremt underhållande fotboll som till slut räckte till en tredjeplats med mersmak det första året 1997.
Jag också. I hög grad. Någon annan förklaring har jag inte till att jag på tidningen Arbetet trots vissa tvivel utan protester var med och utsåg Thijssen till årets Malmöbo det året.
Det fanns många förklaringar. Den viktigaste tror jag att 90-talet var det mörka årtiondet och att Thijssens väldigt offensiva och passningsinriktade fotboll först kändes som en fyrbåk i natten.
Men verkligheten kom snabbt ikapp. Året efter var MFF totalt sönderläst och alla visste hur man skulle spela mot dem. Thijssen var dessutom oerhört naiv och en dålig psykolog. Han hade varit en extremt duktig fotbollsspelare själv – utsedd till årets spelare i England bland annat – och förstod inte hur man måste jobba med spelare som inte har samma tekniska förutsättningar och meriter.
Hans taktik mot väldigt bra lag bestod oftast av ”det är väl bara att gå ut och rulla ut dem, de är inte särskilt bra”, han hade väldigt dålig koll på motståndarlagen och lyckades få flera av de tongivande spelarna att totalt tappa förtroendet för honom. Samtidigt brydde han sig ganska lite om hur spelarna mådde och fingertoppskänslan fanns där överhuvudtaget inte. Han brydde sig varken om MFF, spelarna eller något annat och han borde fått sluta i ett tidigare skede under sista säsongen.
Inte minst för att det varit bäst för honom själv också. Han drabbades av en personlig tragedi med ett dödsfall i den nära familjen och skulle fått åka hem till Nederländerna istället för att steg för steg förstöra det positiva intryck som byggts upp under 1997. Nu fick han istället lämna över till Roland Andersson med nio omgångar kvar att spela och det draget räddade kontraktet.
2) Kalle Hult
Bryggan mellan Antonio Duran och Bob Houghton. På sätt och vis kan man säga att de två säsongerna med honom blev beviset på att Duran var en mycket bra tränare och fick MFF att inse behovet av att på nytt söka annorlunda grepp för att hitta en ny mycket bra tränare i Houghton.
För Kalle Hult var en enkel, hemvävd lösning, en rätt profil- och visionslös tränare vars största meriter var att han fört upp Landskrona BoIS till Allsvenskan och var bror till MFF-målvakten Nisse Hult (plus Leif Hult i AIK).
Kalle Hult passade aldrig i stora MFF.
Han kunde inte tända veteranerna (kapaciteten fanns ju där, det visade Bob) och jobbade ungefär som han gjort i division 2-klubben GIF Nike där han var verksam innan han kom till BoIS.
Efter MFF-tiden återgick han till att träna lag modell GIF Nike, som IFK Trelleborg och Lunds BK samtidigt som han var instruktör på Skåneboll.
Där var han rätt person på rätt plats.
I MFF var han fel person på fel plats och borde aldrig anställts.
1) Sören Åkeby
Spelade nyligen in en podd med Åkeby och det är en trevlig person, inte alls bitter och han ser tillbaka på tiden i MFF med positiva känslor. Men det hjälper ju inte. I alla fall inte här.
Han tränade MFF i två år och laget slutade sjua respektive nia. Det är inga unika placeringar och har hänt förr i klubbens historia. Men aldrig med lika bra spelarmaterial!
2006 kom laget sjua och åkte ur cupen i ett tidigt skede mot Väsby. Följande spelade i Allsvenskan: Mattias Asper, Ulrich Vinzents, Raoul ”Göken” Kouakou, Olof Persson, Christian Järdler, Yksel Osmanovski, Jesper Bech, Daniel Andersson, Afonso Alves, Niklas Skoog, Behrang Safari, Joakim Nilsson, Anders Andersson, Jon Jönsson, Rawez Lawan, Hasse Mattisson, Glenn Holgersson, Edward Ofere, Jari Litmanen, Emil Hallfredsson, Marcus Pode, Jonas Sandqvist, Gabriel, Junior, Jonathan Johansson, Jon Inge Höiland, Labinot Harbuzi, Anes Mravac, Johan Nilsson Guiomar, Guillermo Molins och Håkan Svensson.
Massvis med duktiga spelare som det nästan var en bedrift att inte skapa ett slagkraftigare lag av. Men turbulensen och omsättningen i truppen var extrem, spelare såldes, lånades ut och värvades hela tiden i någon slags panik. Stackars Hasse Borg fick jobba mer än någonsin för att Sören Åkeby inte kunde bestämma sig för vilka som var bra eller dåliga och vilka man skulle fortsätta att satsa på. Överhuvudtaget pratade Åkeby mycket utan att det blev så mycket verkstad; ett exempel var att man skulle storsatsa på det fysiska samtidigt som gjorde sig av med fystränaren utan att ersätta honom förrän året efter.
2007 användes 22 istället för 29 spelare i Allsvenskan. Det borde funkat bättre, men blev ännu sämre. Från plats sju till nio. In i truppen kom spelare som Ola Toivonen, Jimmy Dixon och Babis Stefanidis. Jonas Sandqvist, Ulrich Vinzents, Anders Andersson, Daniel Andersson, Behrang Safari, Yksel Osmanovski, Junior och Jonathan Johansson var kvar och spelade alla över 20 matcher i Allsvenskan. Åkeby kunde även använda spelare som Guillermo Molins, Labinot Harbuzi, Niklas Skoog, Jon Inge Höiland, Joakim Nilsson, Gabriel och ett par till. Men det blev bara ännu ett förlorat år.
LÄS MER. Ole Törner: Här är MFF:s sex bästa tränare genom tiderna