Ole Törner: För att kunna satsa ungt måste MFF vinna
När säsongen väl sätter igång kommer MFF att ha samma höga målsättningar som vanligt.
Samtidigt ska MFF på ett helt annat sätt än den senaste tiden ge de egna unga talangerna chansen att hävda sig i konkurrensen.
Givetvis finns det en motsättning där.
Men det finns även ett beroendeförhållande.
Bästa sättet att säkra att MFF även i fortsättningen ska satsa på talangerna är att göra det OCH vinna. MFF har inte råd med tålamod. Varje säsong utan titlar blir ett akut hot mot ambitionen att släppa fram talangerna.
För att kunna satsa ungt måste MFF vinna.
Det här är en ny situation, som fötts av de stora framgångarna från 2010 och framåt.
Att producera talanger och våga satsa på dem ligger sedan mycket länge i Malmö FF:s DNA.
Det finns dessutom numera oberoende statistik på att MFF gör ett bra jobb på ungdomssidan. Varje år ligger MFF etta eller tvåa i SEF:s ranking av elitklubbarnas akademier. Tidigare turades BP och MFF om att toppa, sedan en tid har även BP – som en period hade ett övertag – svårt att utmana.
Problemet är att det blivit svårare för de unga att konkurrera.
Förr hade MFF råd med mellanår, till och med långa mellanperioder. Med en egenägd Stadion, en allt större organisation och en allt dyrare spelartrupp har klubben inte det längre. Tillfälliga dipp ja, tålamod att vänta på framgångarna nej.
Samtidigt har konkurrensen i toppen av Allsvenskan skärpts. Alla Stockholmsklubbarna har till exempel höjt nivån, rejält. Framgångarna i Europa har dessutom genererat massvis med pengar, men samtidigt kommit med en prislapp i andra änden. Spel i Europa ställer helt andra krav på rutin plus namnkunniga och mer etablerade spelare.
De har helt enkelt aldrig varit svårare att kombinera de två ambitionerna att vinna och släppa fram de egna.
När MFF säger att det efter Uwe Rösler-sejouren är dags att uppmärksamma talangerna mer är det alltså inget nytt, bara en återknytning till det normala i föreningen.
Samtidigt ställer det krav som de tidigare generationerna slapp.
Jag är helt övertygad att att MFF menar allvar med omställningen.
Varje gång jag pratar med ledarna i ungdomssektionen är beskedet att Jon Dahl Tomasson och de övriga A-lagsledarna på ett helt annat sätt än tidigare följer P19 och P17, intresserar och engagerar sig i vad de gör, har bättre koll och pandemiuppehållet har i alla fall haft den positiva effekten att de unga spelarna fått träna mer med A-laget och testa sina krafter i många internmatcher.
I Daniel Andersson har MFF också en sportchef som har stenkoll på de bästa spelarna i de äldre ungdomslagen. Det ska han ha, han är sportchef för dem också.
Därmed är steg ett avklarat. Spelarna som kan bli aktuella måste veta att någon däruppe – i det här fallet seniorledarna ser dem.
Tror faktiskt att om Rösler varit kvar ett eller två år till hade MFF riskerat att tappa åtskilliga av de rekordmånga ungdomslandslagsspelarna som nu finns i P19, P17 och U16. Det gnyddes redan bland spelarna själva, föräldrarna och agenterna. Nu har det lugnat sig.
Naturligtvis fanns det även en fara att MFF skulle tappat ännu fler duktiga ledare på ungdomssidan och att energin och entusiasmen hade svalnat.
Nu finns det en helt annan glöd och framtidstro. Just därför är det ännu viktigare att 2020 – när säsongen väl sätter igång – faktiskt blir året då fler unga får speltid.
Jag tror också att det är betydelsefullt att man inte förenklar det här till en personfråga. Som att den enda skillnaden skulle vara att MFF bytte tränare.
Rösler hade en annan uppgift än Tomasson.
Uwe Rösler anställdes dessutom i ett helt annat läge och på andra premisser än JDT.
Magnus Pehrsson höll på att bygga något på sikt och länge i relativ lugn och ro när allting gick snett. Många har glömt exakt hur dåligt MFF spelade hans sista vår och hur illa det såg ut i tabellen. Det var allvar. På riktigt! Då rekryterade MFF en quick fix-tränare. Uwe Röslers jobb var att väldigt snabbt vända den negativa trenden, få MFF:s A-lag att prestera igen och det gjorde han. Inte minst i Europaspelet. Han upprepade ett par gånger att han inte fått några instruktioner att lotsa fram talangerna och – det behövde han inte säga själv – heller inte var den typen av tränare, skolad som han var i helt andra sammanhang.
Därför tror jag inte att någon i Malmö FF egentligen såg honom som en långsiktig lösning på tränarfrågan. åtminstone borde man inte ha gjort det. Skilsmässan var logisk och Uwe Rösler gjorde sett till arbetsbeskrivningen ett utmärkt jobb.
När quick-fix-uppdraget var utfört var det dock dags för en annan arbetsbeskrivning med både vinna och släppa fram de unga. Från en helt annan och bättre utgångspunkt än den Magnus Pehrsson lämnade efter sig. Då passade inte Rösler in längre och nu är det Jon Dahl Tomassons uppgift att göra något annat än hans företrädare.
Det är där jag tror man går helt fel i tankelabyrinterna om man reducerar MFF:s ökade fokus på ungdomssidan till enbart en personfråga.
Ja, JDT ser och uppmärksammar hela klubbens material på ett helt annat och bättre sätt.
Men jag är helt säker på att han även fått uppdraget att göra det och att det gjordes klart och tydligt redan när han anställdes och i arbetsbeskrivningen. Hans intresse är äkta OCH han har fått både ett uppdrag att bejaka det och en tydlig stöttning från hela klubben när han och staben gör det.
Anställningen av Uwe Rösler gjordes under helt andra förutsättningar och det var inte läge att kräva att han även skulle vara en talangfostrare. Att det ett och ett halvt år senare på nytt fanns en möjlighet att leta efter en ersättare att ställa det kravet på kan man faktiskt tacka Rösler och jobbet han uträttade för.
Därför blir det extra viktigt att det går bra 2020.
För om våren 2018 visade något var det att satsningen på de unga är helt och hållet beroende av två förutsättningar:
1) Att MFF:s ungdomssektion klarar att producera tillräckligt bra spelare för att stå sig i konkurrensen.
2) Att MFF:s seniorlag vinner.
