Ole Törner: En bortglömd guldkapten med ett unikt livsöde
Sture Mårtensson var lagkapten när MFF tog klubbens allra första SM-guld säsongen 1943-44.
Historien om hans liv – och död – är dessutom väl värd att berätta.
Han växte upp som fattigbarn på Kirseberg och dog som rikast i Lomma, med en förmögenhet på över 60 miljoner kronor.
Han slutade som VD på bolaget där han började som springpojke, köpte konst och aktier för alla pengar han tjänade på fotbollen och mot slutet av sitt liv såg han genom ett testamente till att ingen av släktingarna fick ärva honom. Istället gick alla miljonerna till Allmänna arvsfonden.
Enbart det fotbollsmässiga gör att han borde vara mer ihågkommen. I MFF vann han två SM-guld, tre cup-guld, spelade 403 matcher och gjorde 25 mål. Bara 20 spelare har fler matcher i klubbens historia. Och så är han alltså den första guldkaptenen!
Men för att ta det från början.
Sture Mårtensson föddes den 27 april 1916 mitt under det första världskriget. Många var fattiga och på Kirseberg var förhållandena extra svåra. Därför slutade Sture skolan redan när han var 13 år ung för att kunna vara med och försörja familjen.
Han började som så kallad nagelapa på Kockums. De var med och nitade fartygen och det var ett högt aktat, men också mycket farligt arbete. Därför tvingade Stures mamma honom att istället söka jobb som springpojke på Solo-kaffe. Rosteriet låg på Ringgatan vid Värnhem och vid rätt vind kunde doften av nyrostat kaffe sprida sig bort till Backarna där Sture börjat spela fotboll med kompisarna.
Det gjorde de på en plan som kallades ”Holan” där Kirsebergsskolan senare byggdes. Eftersom Sture var ett klent barn såg föräldrarna till att han även började brottas i den klassiska Backa-klubben IK Sparta.
I fotbollen blev det Sjölunda IF, en klubb som senare bytte namn till Bulltofta IF och numera är nedlagd. Då hade Sjölunda ett mycket bra juniorlag och innan Sture Mårtensson lämnade för MFF var han med och vann det allra första Malmömästerskapet för juniorer. 1935 besegrade Sjölunda IF BK Flagg med 3-1 i en ren Kirsebergsfinal. I vinnarlaget spelade även Ove Karlsson, som sedan vann junior-MM även med Flagg och blev allsvensk spelare i både MFF och AIK.
Innan övergången till MFF hann Sture Mårtensson etablera sig som center i A-laget i Sjölunda IF samt avancera till en semifinal och en final i senior-MM och det var i den finalen (0-2 mot IF Allians) som MFF fick upp ögonen och värvade honom. För en arbetargrabb från Kirseberg var det självklart att säga ja även om Sture i Sjölunda IF då även hade gått in i styrelsen och blivit ledare för juniorlaget.
I MFF blev det mest reservlagsspel den första säsongen, men år två krigade han till sig en ordinarie plats. Sommaren 1938 skolade tränaren Harry Lundahl dessutom om honom till försvarsspelare. Idén till den rockaden kom när Mårtensson fick ersätta Ove Karlsson (!) i en bortamatch mot Elfsborg och 1938-39 spelade han alla 22 matcherna i Allsvenskan när MFF blev trea.
Sedan flöt karriären på och framgångarna kom med Sture som kapten.
Redan från starten av karriären hade han en helig princip. MFF betalade match- och segerpremier och Sture satte in allt på banken. När han slutade spela 1949 hade han därför inte rört ett öre av fotbolls-pengarna. Samtidigt hade han avancerat från springpåg till försäljare på Solo-kaffe och läst in det han missat genom att sluta skolan vid 13 års ålder på aftonskola.
Klassresan fullbordades sedan 1962 när han blev VD för Solo-kaffe.
Malmö FF 1941. Sture Mårtensson stående längst till höger.
På resorna med MFF ingick ofta besök på museer och kyrkor. Sture Mårtensson blev då intresserad av konst och började bygga upp en tavel-samling. Han blev även bekant med konstnären Gerhard Nordström och såg till att Nordström målade den spektakulära tavlan med laget som spelade i rekordsviten med 49 raka matcher i Allsvenskan utan förlust. Mårtensson övertalade även Nordström att måla tio tavlor som sedan användes för att belöna spelare som uppnått ett visst antal matcher i MFF.
Själv köpte Sture Mårtensson tavlor av många kända svenska konstnärer och när han dog var alla väggarna i huset i Lomma fyllt med exklusiv konst.
Han hade även tidigt intresserat sig för aktier och började redan under MFF-tiden att bygga en förmögenhet även den vägen.
I bouppteckningen sedan han avlidit den 15 februari 2004, 88 år gammal, angavs värdet på hans aktier till 39 miljoner kronor och han hade 18 miljoner på banken.
Då inleddes den stora cirkusen.
Sture och hans hustru hade inga barn, men det fanns många släktingar (syskon, syskonbarn och syskonbarnbarn). Redan 2002 hade det dock upprättats ett testamente där Sture Mårtensson klart och tydligt angav att inga släktingar skulle få ärva. Istället skulle alla pengar och andra tillgångar gå till Allmänna arvsfonden.
Släktingarna gick till Tingsrätten och begärde testamentet ogiltigförklarat eftersom Mårtensson skulle varit dement när han upprättade det. Man hade dessutom letat upp en överläkare som vittnade till släktingarnas fördel.
Men Tingsrätten och senare även Hovrätten, dit släktingarna överklagade, fastställde testamentet. Avgörande blev att Mårtenssons bankman vittnade om att det inte alls var frågan om någon förvirring eller demens utan en klar vilja att göra släktingarna, som han inte haft någon kontakt med på flera år, arvslösa. Istället dömdes släktingarna till att betala 112 487 kronor i rättegångskostnader.
Manegen var dock krattad för ytterligare ett cirkusnummer. In i bilden kom nämligen även en bluffmakare med ett falskt testamente.
Sture Mårtenssons gode man, som mot slutet hjälpte honom med att betala räkningar och annat, presenterade ett papper daterat ett halvår före dödstillfället där den 49-årige företagaren och gode mannen tillsammans med sin fru skulle få ärva villan och den stora konstsamlingen. De skulle också kontrollera en stiftelse med målet att stötta unga konstnärer.
Allt lät bra till dess att bluffen avslöjades. 49-åringen hade själv skrivit testamentet och låtit ett par vänner bevittna det. Han dömdes till villkorlig dom och höga böter för bedrägeri, men försvarade sig med att han inte var girig utan verkligen ville göra något bra för Sture Mårtensson. Han betonade även att Sture och hans fru de sista åren dragit sig helt tillbaka och egentligen bara träffat honom två dagar i veckan. Släktingarna var aldrig där.
Ju mer man gräver i Sture Mårtenssons livshistoria desto fler fascinerande detaljer kommer för övrigt fram. Här är ett par.
Han var VD på Solo-kaffe mellan 1962 till 1979. Då bestämde de danska ägarna att företaget skulle flytta till den andra sidan sundet och avvecklas i Malmö. Sture Mårtensson försökte då omedelbart köpa Solo-kaffe och driva företaget vidare i Malmö, men nekades vilket han blev helt förtvivlad över. Att han kompenserades med en halv miljon kronor i avgångsvederlag lindrade inte bitterheten. Istället drog han sig tillbaka och sysslade i fortsättningen bara med konst och aktier.
Med tiden blev han expert på konst och antikviteter och anlitades av flera stora auktionsbyråer vid värderingar.
Han spelade tre landskamper – alla mot Finland!
Gunnar Nordahl nämnde honom som en av de centerhalvor han hade svårast att möta.
Match nummer 400 gjorde han i en vänskapsmatch mot Sporting Lissabon på Malmö IP som MFF vann med 5-4.
