JHL:s anteckningar: Shoe shine and piano, ex-MFF-ryktade Afriyie, och kris i Basel
Ibland har jag många tankar och noteringar från fotbollsvärlden.
Det mesta av det är bara vagt MFF-relaterat och därför jag har ingenstans att göra av allt.
Så framöver kommer jag infrekvent publicera delar av det på Fotboll Skåne.
(Varje ny punkt inleds med STORA BOKSTÄVER I FETSTILT.)
DET SENASTE LAGET att hålla koll på: Mamelodi Sundowns, det regerande mästarlaget i Sydafrika som i våras vann ligan med 16 poängs marginal och som coachas av 36-åringen Rhulani Mokwena. Det är värt att hålla koll på klubben bara av anledningen att deras attackerande spelstil historiskt sett har kallats “shoe shine and piano”, men också för hur det ser ut på planen nu.
Tränaren Mokwena har, precis som Rydström, tagit inspiration från både Guardiola och Fernando Diniz i Fluminense. De har ibland en liknande friflytande offensiv som MFF har, när deras spel fungerar.
STURM GRAZ GÖR BRA SAKER. Den österrikiska klubben pumpar konstant ut försäljningar av unga anfallare, men det verkar inte som att de gör något superspeciellt. De har ett spikat spelsätt med sin irritation- och pressfotboll, de letar efter unga anfallare, och ger dem förtroende. Det räcker tydligen i fotbollsvärlden.
Vintern 2020/2021: Värvar anfallaren Kelvin Yeboah (då 20 år) för €1,2 miljoner.
Vintern 2021/2022: Säljer Yeboah för €6,5 miljoner. Värvar FCK:s Rasmus Höjlund (då 19 år) som ersättare för €2 miljoner.
Sommaren 2022: Säljer Höjlund för €20 miljoner. Värvas Antwerpens Emanuel Emegha (då 19 år) som ersättare för €3,2 miljoner.
Sommaren 2023: Säljer Emegha för €13 miljoner. Värvar in ett par olika unga ersättare.
€6,4 miljoner i kostnader och knappt €40 miljoner i intäkter, plus säkert ännu mer efter Höjlunds försäljning till Manchester United. Detta för tre anfallare som spelade sammanlagt 2,5 år och 102 matcher för klubben.
Jag kommer aldrig att förstå mig på klubbar som inte har minst en ung central anfallare i truppen, och då framför allt alla mittenklubbar som inte ger unga anfallare en massa startchanser. Det går så jäkla snabbt att tjäna stora pengar och ibland behöver det inte ens vara särskilt produktiva anfallare. Ibland räcker det att visa potential. Jag såg att Brighton har skaffat en scout som endast kollar på centrala anfallare. Det kommer den klubben snabbt att tjäna enkla pengar på.
Men sedan måste de unga anfallarna också få speltid. Förra säsongen var det bara två (två!!!) centrala U23-anfallare i hela Allsvenskan som spelade minst hälften av alla ligaminuter. Det är bedrövligt.
Jämför allsvenska klubbars unga anfallare med norska klubbars unga anfallsförsäljningar under de senaste 18 månaderna:
Casper Tengstedt köptes för €1 miljon till Rosenborg, spelade 14 matcher under ett halvår, och såldes till Benfica för €7 miljoner. Akor Adams värvades gratis till Lilleström, spelade där i 1,5 år, och såldes för €4,5 miljoner till Montpellier. David Datro Fofana värvades till Molde från en akademi i Elfenbenskusten, var där i två år, och såldes för €12 miljoner till Chelsea. Erik Botheim plockades gratis av Bodö/Glimt, spelade en säsong där, och såldes för €7,5 miljoner till Krasnodar (innan kriget bröt ut). Sarpsborg köpte Ibrahima Koné för €100 000, spelade honom en säsong, och sålde honom för €4 miljoner till Lorient. Gift Orban värvades till Stabaek i norska andraligan i augusti 2022, och i januari 2023 såldes han till Gent för €3,3 miljoner. Victor Boniface värvades från en nigeriansk akademi, var vi Bodö/Glimt några år, spelade 2500 minuter i A-laget, och såldes för €6,1 miljoner.
Övergångskostnader på totalt max €2-3 miljoner. Direkta försäljningsintäkter på drygt €44 miljoner. Försäljningssiffran är i dag ännu högre, eftersom ett par av anfallarna redan har hunnits säljas till större klubbar och då gett ännu mer pengar till de säljande norska klubbarna.
Det har blivit lite bättre i Allsvenskan i år. Kalmar FF körde med Rajovic i vått och torrt och säljer honom nu för 24 miljoner kronor, Mjällby har spelat in Fenger (som jag tror de har en köpoption på?), Häcken sålde Traoré… Tänk om en klubb som IFK Göteborg hade tänkt liknande istället för att ge massa anfallsminuter till Berg och en inlånad Selmani, och har en 26-årig Abdullahi som aldrig lär göra något särskilt för dem.
JAG HAR KOLLAT EN DEL PÅ ZÜRICH. Zürich har dansken Bo Henriksen som tränare, mannen som fick sparken från Midtjylland för ett år sedan, men den som jag har velat se är Daniel Afriyie, den 22-åriga anfallaren från Ghana som ryktades till Malmö FF i vintras.
Jag har sett honom ett par gånger nu i Schweiz högstaliga. Han spelar som en ganska falsk nia i en 3-4-3. Många som såg matchen mot Lugano hade nog sagt att han såg för tunn ut, var anonym, och saknade en uppenbar ”spetskvalitet”, men kollade man närmare insåg man vilken jävla kämpe det är. Han slogs om varje boll och gjorde ofta det bästa av varje situation, och den fina grundtekniken verkar finnas där för att lösa trånga knutar.
Det slutade med att han gjorde två mål i den matchen. Bägge målen var smarta, slitiga, och fina. Han var inte startspelar-bra för MFF, men hade funkat som en intressant reserv.
På Zürich-mittfältet också 26-åriga nigerianen Ifeanyi Mathew, som en gång i tiden bildade innermittfältspar med Bonde Innocent i Lilleström. Mathew har varit en av planens bästa spelare när jag har sett Zürich och han såg absolut ut mer som en MFF-spelare än vad Innocent gjorde. Man undrar ju om MFF valde mellan de två under sommaren 2017?
PÅ TAL OM SCHWEIZ: För tio år sedan var Basel en av de största förebilderna för varje toppklubb i varje europeisk mellanliga, oavsett om man hette RB Salzburg eller Malmö FF. Basel ansågs var välskött och gjorde extremt bra sportsliga resultat. Spolar man fram till nutid så ser saker oroväckande dåliga ut.
Det har varit många år med misskötsel och klubben har flera hundra miljoner kronor i skulder. De har inte vunnit ligan sedan 2017, i våras slutade de femma, och nyligen slogs de ut av Tobol från Kazakstan i Conference League. De har visserligen sålt spelare för €43,5 miljoner i sommar, men de har också köpt för €26 miljoner.
De har en transferstrategi som på ytan är intressant, men som är riskfylld. De värvar nästan uteslutande dyra, unga spelare som inte får tillräckligt med speltid i större klubbar/ligor, ofta för €2-5 miljoner styck, och försöker snabbt sälja för att göra storvinst. Ibland fungerar det fint, andra gånger inte. I dagsläget har de 31 spelare i A-truppen, varav 24 stycken är 24 år eller yngre. Basel har varit öppna med att 2023-2024 kan komma att avgöra mycket kring klubbens framtid. Antingen lyckas de få ordning på ekonomin och framtiden, eller så fortsätter den negativa spiralen och får stora konsekvenser.
EN KLUBB I MOTSATT RIKTNING: Riga FC. Estland, Lettland, och Litauen har producerat bedrövlig kvalitet i många, många, många år nu. Det är ligor man nästan helt ska ignorera, men lettiska Riga FC har börjat att sticka ut. De slogs dugligt mot MFF för ett par år sedan i Europa och i år åkte de ut mot Twente, men förutsättningarna blir bättre och bättre eftersom det pumpas in pengar i klubben.
Det är en klubb som faktiskt jobbar med MFF-liknande summor. De senaste året har de värvat Babec för cirka €2 miljoner, ihop med spelare som Contreras (ung startspelare för Costa Rica), Dulanto, och Iberico (peruansk landslagsspelare) för cirka €1 miljon styck. De hade nog kunnat vara åtminstone ett allsvenskt mittenlag med sin nuvarande ekonomi.
Det finns en annan klubb i Riga, RFS, som också utmanar lite. De sålde nyligen en anfallare till Vålerenga för drygt €1 miljon. Dessutom har regerande mästarna Valmiera sålt spelare för €5 miljoner under det senaste året vilket inkluderar Tolu Arokodare, en 22-årig anfallare som nu är en tänkt stjärna för Genk.
Signifikativa steg framåt för lettisk fotboll.
JAG FUNDERAR EN DEL PÅ BELGISKA LIGAN. Jag har länge tyckt att det har varit så orimligt att just svenska spelare har haft så stora problem där, sett till att norska och danska spelare ofta har fungerat bra när de har flyttat dit. Jag undrar hur mycket det har att göra med ligans spelstil. Jag har kollat matcher i säsongsinledningen och bollen går snabbt från straffområde till straffområde. I Allsvenskan är så många lag så fokuserade på att kontrollera matchbilder med långsammare metoder.
I Allsvenskan blir det hjärtstillestopp när det är tre-mot-två-läge i en kontring. I belgiska ligamatcher rycks det på axlarna när det sker.
MEN BELGIEN ÄR ETT BRA EXEMPEL för alla som vill ha ett argument till att bevara 51%-regeln. Det är så många klubbar i landet som bara är en mittendel av en större klubbs nät. Det är klubbar som knappt har någon egen identitet. Topplaget Union SG existerar för att hjälpa Brighton, Cercle Brügge är Monacos reservlag, om Cardiff vill kan de ta vem som helst från Kortrijk…
I belgiska andradivisionen finns det 14 klubbar. Fem av klubbarna är reservlag till storklubbar som Anderlecht och Standard Liege. Minst fyra av de återstående klubbarna tillhör en större utländsk klubb. Det innebär att som mest är det fem av 14 klubbar i andradivisionen som är fristående från andra klubbar.
En stor anledning till att klubbar, företag, och privatpersoner köper klubbar i Belgien är för deras slappa regelverk kring utländska spelare. Det är samma anledning som gör att danska klubbar säljs till höger och vänster. Jag tycker nog att det svenska regelverket är ganska bra. I en matchtrupp får ha max nio av 20 spelare som inte är fostrade i Sverige. Det är tillräckligt många för att man ska kunna fylla upp med bra utländsk kvalitet, men man ändå måste ha många bra svenskfostrade spelare.
ETT OMDISKUTERAT EXEMPEL från Belgien angående utländskt ägarskap är Sint-Truiden. De blev uppköpta av ett japanskt företag och har efter det haft OK resultat (inte ett topplag, men de har heller inte åkt ur högstaligan). Supportrarna verkar inte nöjda med ägarna och där verkar det finnas kritik, men det positiva är att de har fått in många japanska spelare som är omtyckta av supportrarna. De köptes 2017 av det japanska företaget och ett år senare tog de in fem japanska spelare. Tre av de fem spelarna:
Takehiro Tomiyasu, nu i Arsenal
Wataru Endo, nu i Liverpool
Daichi Kamada, nu i Lazio
SPELARE SOM JAG SKA KOLLA MER PÅ DE KOMMANDE VECKORNA:
Lautaro Díaz, 25 år, Independiente del Valle (Ecuador). En argentinsk ytterforward/central forward med Jack Grealish-ansikte, vars mix av dribblingar, rakhet, snabbhet, och grinta är allt jag vill ha. Han kostade endast €400 000 i januari och har gjort riktigt bra saker, i såväl ligan som i Copa Libertadores och i träningsmatcher mot bra La Liga-klubbar.
Peter Ademo, 20 år, Sheriff (Moldavien). Inte ens de nördigaste nördarna visste vem den här nigerianen var för några månader sedan, när han spelade i ett bottenlag i Litauen. Sheriff, ett underskattat lag som har spelat i fyra gruppspel i Europa under de senaste tio åren, tog plötsligt in honom och han är redan given i deras centrallinje som defensiv mittfältare. Jag har sett honom ett par matcher, men kan fortfarande inte bestämma mig för om jag tycker han är bra eller inte.
Ali Mohamed, 27 år, Maccabi Haifa (Israel). Jag fattar inte att jag har missat den här spelaren under de senaste åren. Han har varit israeliska ligans motsvarighet till Fouad Bachirou, en defensiv mittfältare som tar bort all press från motståndarna med sin låga tyngdpunkt och fina teknik. Maccabi Haifa köpte honom för €1,2 miljoner för ett par år sedan och han har bara ett år kvar på kontraktet, så man tänker att MFF borde ha haft “pejl” på honom genom åren. 40 landskamper för Niger, av alla landslag.
Kaly Sène, 22 år, Lausanne (Schweiz). Sommaren 2022: kom från en säsong som utlånad med 14 poäng på 26 ligamatcher i högstaligan som en 20-21-årig anfallare, och där Basel nobbade bud på €2,5 miljoner. Sommaren 2023: släpptes gratis till Lausanne eftersom han aldrig fick en chans i Basel. Sène var med i Scoutinghjälpen i våras innan Vecchia värvades in. Det ska bli intressant att se vad som händer när han får en klubb som tror på honom. Självklart gjorde han mål mot Basel i den senaste ligamatchen. Född i Senegal, fotbollsfostrad i Italien.
En trio i Spartak Trnava (Slovakien): 19-åriga mittbacken Sebastian Kosa, 21-åriga innermitten Adrian Zeljkovic, och 22-åriga yttern Kelvin Ofori. Den trion har varit ordinarie när Spartak Tranava har spelat jämnt med (och slagit) Lech Poznan, och spelat oavgjort mot Dnipro (även om Dnipro fick en tidigt utvisad). Sådana resultat “ska” de inte kunna göra. Kosa jämförs med ex-Liverpoolspelaren Martin Skrtel. Zeljkovic är en 192 centimeter lång innermitt som framför allt verkar använda sin längd för att hålla undan motståndare och driva fram bollen. Ofori skapar mål ur ingenting, exempelvis ett par gånger mot Lech Poznan, och påminner om Sejdiu i sin spelstil.
Malte Frejd Pålsson, 17 år, BK Olympic. Det börjar pratas om honom nu. Han blev nyligen uppflyttad till A-laget, och är en lång ytterback med extremt bra fysik. I och med att han inte har spelat mycket i deras A-lag så var jag lite förvånad att MFF inte har tagit honom till sitt P19. Snart kanske det blir lite huggsexa där.
Foto: Bildbyrån
