Hansson: Ska Daniel Andersson sitta så säkert som sportchef?
Daniel Andersson misslyckades totalt med föryngringen 2017/2018.
Floppande unga värvningar följdes då upp av säkra kort.
2020 ska han påbörja ett nytt försök.
När det sveper in nationella debatter om Daniel Andersson och Malmö FF handlar det oftast om ifrågasatta tränaranställningar.
Det brukar mest bli en ”å ena sidan, å andra sidan”-debatt. Allan Kuhn höll på att ta poängrekord med en delvis felbyggd trupp där han inte hade fått sätta egen prägel, men han var felscoutad. MFF gillar fortfarande MP, men MP:s svagheter verkar alltid trumfa till slut. Rösler gjorde resultatmässigt allt han skulle förutom att vinna SM-guld 2019, men han var ofta en motsats till föreningens visioner.
Den mest intressanta diskussionen för mig är hur bra sportchef Andersson är när det gäller att sätta en trupp. Sett till hur lite en tränare verkar påverka MFF (alla MFF-tränare tar ju i princip lika många poäng) så är det ju spelartruppen som är det viktiga.
Det har gått drygt två år sedan Daniel Andersson hade sin absoluta botten som sportchef: 2017/2018.
Han tog in Carlos Strandberg, Kingsley Sarfo, Egzon Binaku, och Bonke Innocent som grund för en föryngring. Han lyfte upp ett stort gäng nya lärlingar. Många startspelare lämnade när deras kontrakt gick ut eller var på väg att gå ut. Sören Rieks värvades för att bli hela offensivens katalysator till höger, Fouad Bachirou för att bli AC 2.0, Arnor Traustason för att slicka vänsterkanten, Eric Larsson för att dominera högerbacken i många år. Truppen tunnades ut för att släppa fram de unga egna, en generation som beskrevs som en av MFF:s bästa någonsin.
Intressant på pappret, men nästan allt blev fel eller åtminstone inte som de tänkte.
Efter det har säkerhetsbrallorna varit på. MFF har nästan uteslutet värvat spelare där de exakt vet vad de får. De har breddat truppen så att den ofta har varit för bred. De har gått ”all in” på erfarenhet och då gjort sig till ett av Europas äldsta lag. På tränarsidan gick de 2018 för något kortsiktigt ”säkert”. De har förlängt (dyrt) med många äldre spelare.
MFF behövde stabiliseras igen efter deras tidigare floppförsök att föryngra. Nu ska de göra ett nytt försök med att ta in ungt, om än inte lika extremt.
Problemet med Anderssons CV är att det var många år sedan han lyckades med det. Han tog över en fin produkt 2014, adderade Rosenberg och några väl anpassade värvningar, och lyfte upp det laget en nivå.
Hur har det sett ut med de unga värvningarna efter det? MFF misslyckades med att ta Gall, Strandberg, Innocent, Binaku, Jeremejeff, Rodic, och Carvalho till nästa nivå. Den senaste gången de hade något som ens var nära en framgångshistoria var Andreas Vindheim. Han var där i drygt fyra år, var ordinarie i ett halvår, och vinsten var ungefär åtta-tio miljoner kronor, exkluderat kontraktskostnader.
Det vi ser är ett tydligt systemfel. Trots att MFF har spenderat fruktansvärt mycket pengar de senaste åren (vad tror ni att exempelvis Knudsens kontrakt kostar?) så var Bengtsson, Rosenberg, Dahlin, och AC de mest bärande spelarna 2019.
I princip alla håller Larsson, Nielsen, Rieks, Rakip, Antonsson, Berget, Molins, Knudsen med flera som bra eller riktigt bra allsvenska spelare. Var för sig är det nästan ingen som har stora saker att klaga på. I vakuum ser varje värvning vettig ut, men…
… är det verkligen genom massa sådana värvningar, en stor mängd stabila kort med ”högt golv men inte särskilt högt tak”, som man lyfter MFF till en ny nivå både sportsligt och ekonomiskt (via försäljningar)?
Fem av de sju senaste värvningarna är nu återvändare. De övriga två är Beijmo på lån och Knudsen. Durmaz och/eller Toivonen verkar komma tillbaka snart. MFF verkar ganska nöjda med sin scouting, men sett till alla bortbrända miljoner och hur truppen ser ut undrar jag hur de inte kan göra massiva förändringar på scouting och inskolning. I princip alla områden i MFF har tydligt gått framåt sedan 2014, utom den delen.
Just nu litar de oerhört mycket på att Adi Nalic och återvändande Anel Ahmedhodzic ska vara ett trendbrott för något som inte har fungerat på flera år. Det går dock rykten om att MFF kollar på att värva in något nytt, ungt, och försäljningsbart.
Av det jag hör är Daniel Anderssons status i MFF riktigt stark. Hans framtid avgörs av vad han själv vill och han kan bland annat visa upp fyra gruppspel i Europa. Han står för kontinuitet och MFF:s visioner, och det finns ingen uppenbar kandidat som skulle göra det bättre.
Men han kan inte misslyckas med truppbygget 2020, för då lär det börja knorras. Wolfsburg på torsdag blir ett dugligt första test för att se vad det lite nya, men inte extremt nya, laget är på väg mot.
Foto: Bildbyrån
