Hansson: Det spelar ingen roll – Safari är alltid där

Allsvenskans mest lättlästa spelare är också ofta den som man gissar fel på.
Det borde ju nämligen inte alltid bli såhär bra, men 35-åringen Behrang Safari fortsätter att vara trygghetsfilten i Malmö FF.

Jag frågade runt utomsocknes om Behrang Safari. Han har ett 30-tal landskamper, tio ligaguld, och blir väl lagkapten i Malmö FF. Det här borde vara en av Allsvenskans mest omdiskuterade spelare.

Men att ha åsikter just om Safari? Njaä.

Människan Behrang? Jodå, där är han omtyckt och omtalad.

Men fotbollsspelaren Safari?

Det är anmärkningsvärt tyst om en spelare som är och har varit så framgångsrik.

Kanske är det för att hans leveranser av fina-men-kanske-inte-dominanta-säsonger. Under MFF:s floppvår 2018 var Safari och Oscar Lewicki de enda med heder och bra betyg. När man kollar tillbaka på hösten 2019 så var han riktigt bra, men ändå inte en av lagets absolut drivande spelare.

Ett annat sätt att beskriva Safari är att han är seriens mest lättlästa spelare, och därför är det så konstigt att man så ofta gissar fel på honom.

Varje match ser jag minst en situation där jag hinner tänka ”Damn, det här kommer han inte att klara av”. Någon kontring av motståndarna på hans kant, eller något inspel mot MFF:s vänsterkant, eller vad det kan vara.

Man hinner se att motståndaren är mycket snabbare och att det i teorin ska sluta illa.

Man hinner i ett par sekunder tänka ”Nu smäller det”, att han antingen tar ett brandgult kort eller att motståndarna får en superchans.

Och sedan bara… löser han det. Han har varit med om varje situation tidigare. Han vet vilket sätt som är bäst för att avväpna varje specifika motståndarrörelse och bollstuds. Jag vet sällan hur han gör det, knappt ens när jag ser repriserna, men han gör det.

De där brandgula korten behövs inte ens i repertoaren. Han har fått fyra varningar sedan starten på förra året, och åtminstone tre av dem var för att han sparkat bort bollen eller slagit en frispark för snabbt.

Det är liknande (icke-)överraskningar i offensiven. Ibland kommer de där visuellt ansträngande löpningarna. Det ser tungt ut och man känner sig själv stel i kroppen bara av att se det. Han ska inte klara av det, men antingen så funkar gubbfinten varje gång, eller så kan han hitta ett väggspel eller något inläggsläge. Det funkar, liksom. Han kan slänga in någon arm precis framför motståndaren, veta exakt hur mycket man får knuffa till, och så får han en meter fritt att göra något.

Hade det här varit baseball hade han varit en perfekt “moneyball-spelare”. Det första intrycket är inte alltid det bästa, man hade sett en match och sedan gått vidare med andra alternativ, men studerar man hur effektiv han är så ser man en undervärderad spelare.

På ett sätt blev jag heller inte förvånad att se att Safari var näst bäst i Allsvenskan 2019 (efter Rasmus Lindgren) på att slå ”progressiva passningar” enligt Wyscout (det vill säga passningar X antal meter framåt i planen).

Eller. Man borde ha blivit förvånad. Det var inget jag hade reflektera över att han borde vara dominant på, men självklart gör Safari något bra som man inte tänker att han borde göra.

För egentligen borde det här vara hans sista säsong. Skadorna borde bli fler och svårare. Vi borde se fler löpdueller där han inte hänger med. Det borde vara en ganska snabb växling till att Jonas Knudsen blir ordinarie vänsterback. Det borde vara ett halvkrångligt slut på ett 4,5 år långt kontrakt för Safari, ett kontrakt som såg för långt ut när det skrevs. De där vaderna borde ge ett totalstopp till slut.

Det borde ju vara så.

Med Safari har vi lärt oss att man kan gissa hur många olika framtidsscenarion som helst. Det troligaste är ändå att allt kör på som vanligt och att det funkar bra.

Det spelar ingen roll att Daniel Andersson åker världen runt och hittar en mycket duktig fotbollsspelare (Yoshimar Yotún), eller att han tar det mest talangfulla i vänsterbacksväg som han kan köpa i Allsvenskan (Egzon Binaku), eller att han lägger säkert 15-20 miljoner på ett kontrakt till den mest givna startspelare som vill komma till MFF (Jonas Knudsen).

Det har ändå alltid slutat med att Behrang Safari är där som MFF:s startande vänster(mitt)back av god kvalitet. I en fotbollsvärld där så mycket annat är i konstant förändring, där åsikter om spelares kvalitéer och nivåer ändras för varje match och där man inte längre kan komma ihåg om en spelare anses vara bra eller dålig, är det skönt att ha den trygghetsfilten.

Det är väl också den tryggheten, på och utanför planen, som man ger en lagkaptensbindel till.

Foto: Bildbyrån

Annons