Gästkrönika: Så mycket kan Malmö FF dra ifrån resten

Den ekonomiska krisen kan öppna upp nya dörrar för Malmö FF.
Klubben har ett gyllene tillfälle att dra ifrån sina konkurrenter och klättra i Europahierarkin. 
Energimarknadsanalytikern Anders Norlen gästkrönikerar om coronakrisens effekter på svensk fotboll.

Här följer du Anders Norlen på Twitter!

Del 1 i Anders Norlens analys: ”08-klubbarna måste hitta nya vägar till framgång”

I del 1 av analysen tittade vi närmare på de besparingar som måste till bland de tre stora Stockholmsklubbarna som en konsekvens både direkt och indirekt av virus-krisen, framförallt då en av de viktigaste inkomstkällorna – spelarförsäljningar – kommer torka in under de kommande åren. Som vi noterade så är detta inget unikt för Stockholmsklubbarna: alla som velat ge sig själva en realistisk chans att slåss om Lennart Johanssons pokal hela vägen in i oktober, har tvingats finansiera sina löpande driftsunderskott med just spelarförsäljningar. 

Detta kommer leda till att den klubben alla jagar både sportsligt och finansiellt, kommer stå som vinnare nu när utmanarna inte längre kommer förmå spänna musklerna mer än litegrann mot den stora dominanten.

Malmö FF kommer sannerligen inte stå opåverkade av krisen, men med
överlägset störst underliggande intäkter (publik, sponsorer, TV, UEFA, övrigt) samt en balansräkning som efter CL- och EL-framgångar gör att kassavalven på Stadion i Malmö närmast bågnar som Joakim von Ankas pengabinge, så lär krisen leda till att MFF kommer kunna dominera svensk fotboll i ännu högre grad än man redan gjort de sista 6–8 åren, men vilket även innebär att föreningen står inför ett antal intressanta vägval framåt: vill man dra ner på den finansiella risken och således tillåta utmanare i Allsvenskan, eller dra upp den finansiella risken och satsa på att lyfta ytterligare ett par pinnhål på den europeiska stegen?

I slutändan kommer dessa val påverka tävlingsbalansen i Allsvenskan. Serien riskerar att få en klubb som likt Rosenborg i Norge på 90- och 00 talen joggar hem ligan tvåsiffrigt antal poäng före tvåan och som de facto avgör alltsammans innan kräftskivorna i augusti.

Estimerade kostnader för 2020–22 givet förväntade inkomstbortfall från spelarförsäljningar, publik, sponsorer samt övriga klubb-specifika faktorer som likvida medel och övriga tillgångar.

MFF dominerar redan idag Allsvenskan finansiellt, med totala personalkostnader som nådde SEK 180.2m i 2019 – drygt dubbelt så mycket som tvåan AIK på 93.7m, vilket vi kan se i Figur 1. Vi kan även se att trots att MFF:s personalkostnader antas falla något under 2020–22, så kommer ratiot mellan MFF och tvåan i personalkostnads-Allsvenskan vidgas från 1.9x 2019 till 2.3x 2021, dvs MFF:s relativa överlägsenhet kommer se en betydande ökning.

Eller med andra ord: MFF kommer ackumulera mer talang relativt de andra
Allsvenska klubbarna under de närmaste åren.

Vi kan tydligt se vikten av att vara den som kan finansiera högst
personalkostnader då det helt sonika leder till att man tar fler poäng över tid. I Figur 2 ser vi sambandet under åren 2009–2019 samt det förväntade utfallet givet prognoserna för personalkostnader under 2020–2022. Slutsatsen är föga förvånande att MFF bör rycka ifrån, då deras förmåga att bära högre kostnader blir extremt tydlig.

Det är även i dessa situationer som vikten av 51%-regeln blir extra tydlig för inkomstledare som MFF. Som vi nämnde i den första delen så finns det i princip fyra sätt att finansiera sin verksamhet som Allsvensk fotbollsklubb: löpande intäkter, spelarförsäljningar, lån och ägartillskott. I den svenska modellen blir det snudd på omöjligt för någon utmanare att finansiera ett driftsunderskott som syftar till att ta upp kampen med MFF, då de möjliga källorna i realiteten är stängda.

Slutsatsen blir således att en 51%-regel kraftigt gynnar föreningen med störst underliggande intäkter, då möjligheten för övriga att driva underskott för att utmana är nära nog noll. Den enda möjligheten under de senaste åren har varit spelarförsäljningar, en dörr som nu i allt väsentligt har slagit igen.

Så vad sker då med tävlingsbalansen? Kommer Allsvenskan bli mer ojämn? Det tråkiga svaret är: det beror lite på hur man räknar.

Figuren till vänster visar den s.k. Lorentz-kurvan för poängfördelningen i Allsvenskan 2008–2022. I en heltperfekt jämställd värld får alla 16 klubbarna i ligan lika många poäng, vilket representeras av den gråa linjen som löper tvärs över grafen, vilket ger en Gini-koefficient på 0. I den mest ojämställda av världar får vinnaren alla poäng vilket ger en Gini-koefficient på 1.

Det finns olika sätt att se på tävlingsbalans inom sportligor, men jag har valt att se på poängfördelningen och den s.k. ”Gini-koefficienten”, som är ett populärt verktyg för att se på jämlikhet runt exempelvis inkomster i olika länder. Vad vi kan se i Figur 3 är att Allsvenskan har blivit mer ojämlik över tid, vilket man kan se i grafen till vänster där kurvorna skiftat längre bort från den perfekta jämlikheten över tid. När vi plottar detta i grafen till höger, ser vi att Allsvenskan sedan slutet av 00-talet har blivit tydligt mer ojämlik (högre Gini-koefficient) då en större andel av totalpoängen ackumulerats av topplagen.

När vi blickar framåt så ser vi – kanske något paradoxalt – att tävlingsbalansen från detta perspektivet faktiskt kan komma att förbättras något, trots MFF:s förväntade överlägsenhet. Detta beror på det getingbo som vi kommer se bakom den förväntat överlägsna vinnaren, där klubbar som AIK, Hammarby, Djurgården, IFK Norrköping, IFK Göteborg och Häcken i ännu högre grad än idag kommer se sin tävlingsbalans tightas till. Precis som i ligor som Italien och Spanien blir det stora slaget det om Europaplatserna bakom vinnaren.

Här börjar vi också landa i de slutsatser som innebär mycket intressanta vägval framåt för MFF: vad vill man på sikt och vilken väg ser man som den bästa för att nå dit? 

Det är ingen hemlighet att MFF fått smak för de finare salongerna med sina framgångar i europaspelet de senaste åren, och föreningen har varit tydlig med att man vill stärka sina aktier ytterligare i den kontexten. Man talar om att ”ta nästa steg i Europa” och bli ett etablerat lag på den europeiska scenen. Vägen man tills alldeles nyligen trodde skulle leda dit, skulle gå genom ytterligare spelarförädlingar och försäljningar uppåt i näringskedjan. Rösler passade inte in som härförare för den strategin och Jon Dahl Tomasson plockades in som mannen som ska leverera.

Förutsättningarna har dock ändrats radikalt. Med transfermarknaden död och begraven men med en stark balansräkning och ohotad position som etta i Sverige, så har möjligheten öppnat upp sig för att sondera marknaden efter kvalitetsspelare – vilka kommer göras tillgängliga på en blödande europeisk fotbollsmarknad. Det är tydligt att likviditetspositionen och styrkan i balansräkningen absolut skulle kunna absorbera en hel del högre risktagande, vilket skulle öka sannolikheten att kvalificera sig för ett gruppspel i EL på löpande basis, men till priset av ökad finansiell risk i verksamheten. 

Kort sagt: man kan värva etablerade toppspelare man tidigare inte klarat av att plocka in, men ett par misslyckade sportsliga år i Europa skulle kosta föreningen dyrt finansiellt. 

Skulle man lyckas utnyttja lågkonjunkturen kan man absolut nå sitt mål om att etablera sig i skiktet under de europeiska toppklubbarna. Konsekvenserna för Allsvenskan blir givetvis att man riskerar att ytterligare försämra tävlingsbalansen, med allt vad det gör för intresse och annat. Allsvenskan borde man vinna varje år på 70+ poäng, dussinet (eller mer) före tvåan. 

Alternativet är att hålla kvar vid nuvarande strategi och kanske till och med dra ner den finansiella risken till en nivå där man balanserar utgifter och intäkter. Även med denna modell blir man tydlig etta i Allsvenskan, man kommer kvalificera sig för europaspel varje år men man lär inte lyfta sig vis-á-vis de europeiska konkurrenterna i termer av talangackumulering. I ett sådant scenario kan vi nog förvänta oss ungefär samma relativa resultat som vi sett de senaste 5 åren. 

Det är onekligen så att man även som inbiten Djurgårdssupporter gärna hade varit en fluga på väggen under MFF:s styrelsemöten de närmaste månaderna. 

För Stockholmsklubbarna samt de övriga ledande klubbarna i skiktet under MFF innebär detta givetvis också en förändrad spelplan. Strategierna måste revideras och planer smidas för att se till att komma ut topp två av de sex, för att på så sätt skapa sig en plattform att lyfta ifrån när saker återgår till det ’normala’ eller MFF bommar sportsligt och spelplanen återigen öppnas upp. 

Slutligen en påminnelse: högmod går före fall. Många framgångsrika organisationer går förr eller senare på myten om sig själva, så tillvida att man tror att framgången är automatisk. När man slutar tänka offensivt och innovativt kommer man bjuda in konkurrenterna igen. Detta är sällan en fråga om, utan när.

LÄS MER: Del 1 i Anders Norlens analys: ”08-klubbarna måste hitta nya vägar till framgång”