Att förstå “Relationism”, spelsättet som MFF försöker sig på

För att förstå hur Malmö FF spelar fotboll under Henrik Rydström så är “Relationism” ett av de viktigaste orden att lära sig.
Och för att förstå relationism så är det bäst att prata med Jamie Hamilton, den 40-åriga skotten som själv myntade begreppet efter att ha gjort en stor mängd research om sydamerikansk fotbollstaktik.
Så det var det som Fotboll Skåne gjorde: en lång intervju med Hamilton i hopp om att bättre förstå MFF:s taktik.

För tio år sedan var Jamie Hamilton en skotte som inte direkt gillade att plugga, som jobbade på pubar, och som spelade i ett band. Det hade gått ganska bra för bandet, de släppte något album och hade spelat på Glastonbury-festivalen, men det lyfte inte och Hamilton ville istället in i fotbollsvärlden. Han var 30 år och valde att gå på två spår samtidigt: ungdomstränare och fotbollsjournalist.

I dag har han ett deltidsjobb som akademitränare i Ayr United, en klubb i den skotska andradivisionen, men det senaste året har han mer blivit mer omtalad för sitt skrivande.
– Men det är inte jag som har skapat något, säger Hamilton till Fotboll Skåne.

Hamilton väljer istället att se sitt fotbollsskrivande som ett forskningsprojekt. Han upptäckte något som det redan hade skrivits om, men de texterna hade nästan bara publicerats för en sydamerikansk publik.
– Jag hade en stor “De Zerbi”-fas förra året (De Zerbi är nu huvudtränare för Brighton, reds. anm.). Jag kollar mycket på fotboll och folk skickar alltid saker till mig. Det var då som jag såg klipp på Fluminense i Brasilien och de hade en tränare som jag aldrig hade hört talas om: Fernando Diniz. Jag såg klipp och tänkte… “Vad är detta? Detta är fantastiskt. Jag måste se mer”.

Han hörde av sig till folk som hade koll på Fluminense, samtidigt som han började att kolla på hela matcher med laget.
– Det var inte en normal fotboll. Det var något väldigt underligt som pågick framför mina ögon. Jag har västeuropeiska fotbollsögon. Jag har sett mycket och jag har analyserat mycket, men detta var så konstigt. Och jag gillar konstiga saker.
– Jag tycker att det har saknats nya idéer i fotbollsdiskursen, särskilt i det taktiska. Mycket är konservativt med “Såhär funkar det”. Det här var något annat.

Han skrev en artikel om Fluminenses spelsätt på Medium i september förra året. Genast började folk att höra av sig. Vissa tackade honom för att han gav en plattform för sydamerikansk fotboll i Europa, andra bad honom att dra åt helvete, och en tredje grupp visade texter på liknande saker som andra hade skrivit, men oftast inte på engelska. Ett anonymt Twitterkonto vid namn @Jozsef_Bozsik, döpt efter en ungersk fotbollsspelare, hade skrivit om något liknande redan 2018, men då på portugisiska.

Det var inte enkelt att beskriva vad det var Hamilton såg i Fluminenses spel. Han kallar det i dag för “Relationism”, men han varken kan eller är sugen på att få ner beskrivningen till ett par korta meningar.
– Fler och fler frågar mig om det. Det finns en del av mig som skulle vilja vill kunna göra en kort sammanfattning, att ha en hisspitch redo.
– Folk vill ha snabba och enkelt definierade svar, men relationism är inte något som är så enkelt att definiera. Det är något som varierar, som ändrar på sig hela tiden.
– Kanske har jag en för romantisk bild av det, men det finns något oklart med allt. Om man ställer det bredvid positionism så är relationism ett alternativt sätt att se fotbollen på.

Med positionism så menar Hamilton ett spelsätt som är grundat på förutbestämda mönster.
– Fotboll handlar om att skapa målchanser. Det finns extrema exempel på tränare som planerar för att skapa målchanser. Ta Antonio Conte som ett exempel. Cesc Fabregas sa i en intervju att ha Conte som tränare var “Att gå som i skolan, för Conte kommer berätta för dig exakt allt om hur han vill att de ska se ut från målvakten till att du har gjort ett mål”. Det är ren positionism. Det är något som är designat på förhand.
– Relationism har principer som bygger på att det ska vara närhet mellan spelarna på planen. Närhet mellan spelarna gör att det blir mer spontanitet. Det finns olika sätt att förstå varandra i spontaniteten, men bollen rör sig utifrån vad spelarna tänker i det ögonblicket. Därför blir det mer varierat och svårare att spå, till skillnad från positionismen som är standardiserat och homogent.
– Det låter kanske som att jag talar skit om positionism, men folk kan använda andra ord istället. “Standardiserad” är trots allt ett neutralt ord. Man kan till och med argumentera för att standardiserat är något bra.

Pep Guardiola har blivit känd för sin positionism, som kallas “juego de posesión” eller “positional play”. Det handlar om att placera ut spelarna på planen så att laget bland annat får övertag i bra ytor, att de står rätt i försvarsspelet även när laget anfaller, att sträcka ut planen för att öppna upp motståndarna, och att skapa vinklarna som man är ute efter.

Twitterkontot @Jozsef_Bozsik hade år 2018 skrivit om ett annat sätt att se på fotboll: “juego functional” eller “functional play”. Det var det spelsättet som Hamilton tyckte sig se när han kollade på Fluminense, och Twitterkontots texter handlade framför allt om brasiliansk fotboll.
– Brasiliansk fotboll har alltid beskrivits om skickligt, flamboyant, uttrycksfullt, men… Taktiskt sett, vad är det?, säger Hamilton.
– Vi pratade inte om det som en taktik i Västeuropa. Vi har hela tiden sagt “De spelar exotiskt och med känslor”, men det är inte så enkelt. Det finns ett helt taktiskt system bakom det, men det har inte byggts upp av tränare som Arrigo Sacchi eller Louis van Gaal som har kommit till sina spelare, gett dem sin plan, och fått dem att utföra den planen. Det kom mer utifrån miljön och interaktioner.

Hamilton hade dock ett problem med ordvalet “functional play” eller “funktionellt spel”, och han ville därför hitta ett annat ord för det. 
– Funktionellt spel betyder ju något annat på engelska än på portugisiska. På engelska betyder funktionellt spel att det inte ska vara “flashy”, att göra jobbet, och att inte imponera, men det ska ju betyda nästan motsatsen.
– Det handlar om att interagera med människor. Man skapar något vackert ihop med människor istället för att följa ett abstrakt spelsystem som tränaren har satt ut. Hur kommunicerar jag med mitt lag, med mina lagkamrater? Hur lär jag känna den här personen? Hur lär jag mig den spelarens tendenser? Hur kommunicerar jag väldigt subtilt med dem så att motståndarna inte ser det?
– För det där är en viktig del. Du måste hitta sätt att kommunicera på så att motståndarna inte kan läsa av vad du vill göra. Det är som 2001: A Space Odyssey, när roboten Hal läser av astronauternas läppar. Man måste vara smart nog att lura maskinen.
– Det här var fundamenten. Så vad utgår det från? Relationer. Så jag tänkte “Relationism, det låter som ett bra ord”.

Scenen ur 2001: A Space Odyssey, där roboten Hal läser läparna på astronauterna.

Även om positionism och relationism är två olika poler, så går det att mixa de två vilket även Malmö FF gör. 
– Man ser i vissa sekvenser att Malmö FF spelar 4-3-3 eller 3-4-3, men plötsligt i matcherna så blir det svårare för motståndarnas analytiker. Plötsligt är det fem spelare längst upp, nära varandra, som passar och rör sig så fort de har gjort en passning. Detta är enkla saker, alla vet hur en väggpassning ser ut, men ibland är det sådana här enkla saker där man inte förstår hur viktiga de är. Börjar man att spela så här – passning, rörelse, passning, rörelse – så har du plötsligt fantastiska kombinationer och interaktioner på planen. Det fanns perioder för Malmö FF mot AIK efter 2-1, runt minuterna 22-23-24-25, som laget spelade väldigt fritt.
– När jag såg de minuterna så var det så coolt och det var så befriande. Sedan kom det tredje målet inte långt efter det, ett vackert mål. Ett fint anfall med korta passningar på ena sidan, de bytte bollen mellan varandra, de bytte sida, de rullade runt igen med korta passningar. Därför är Malmö FF ett av lagen som jag kollar på just nu. Utifrån min smak så spelar de fantastiskt, och då är detta ändå ett nytt spelsätt för dem.

Hamilton fortsätter:
– Men att blanda relationism och positionism… Jag skulle kunna jämföra med att vilja mixa italiensk matlagning med kinesisk matlagning. Det är två helt olika saker, men kanske kan man göra något om man slår ihop de två skolorna? Det kanske kan bli fantastiskt. Men därför är det också viktigt att poängtera skillnaderna. Positionism handlar mer om rationalitet, en mer vetenskaplig världssyn med struktur och symmetri. Pep Guardiola pratar om ”rational occupation of space”. Vad menar han med det? För Guardiola betyder det att när vi ser hans träningsplan så är den uppdelad i specifika zoner och linjer, och han vill positionera sina spelare så att de täcker upp ytorna på sättet som han vill. Det är ofta symmetriskt och spelarna står nästan på exakta avstånd ifrån varandra. Det är Guardiolas syn på rationalitet.

Guardiolas träningsplan i Bayern München.

– Fernando Diniz i Fluminense skulle säga att det rationella är att ta nästan alla spelare åt ena sidan, lämna kvar en målvakt och kanske en utespelare till, så att det går bättre att utföra kombinationsspel mellan spelarna.
– Det som jag tror hände var att eftersom Guardiola var så framgångsrik med sin fotbollsstil, så har folk automatiskt utgått från att hans rationalitet, det här linjära och symmetriska, är en universell rationalitet. Pep Guardiola hittade lösningen. Han har löst Rubiks kub och det ser ut såhär, men kanske Rubiks kub eller schack inte ser ut som fotboll, kanske har fotboll en annan logik, ett mindre flyktigt och mer artistiskt register. Det finns olika sätt att se världen på och olika sätt att tolka fotboll. Jag gillar skillnaderna. Skillnader är bra. Ju fler skillnader, desto bättre.

När Diniz kollade Manchester City mot Manchester United på plats så beskrev han Citys positionism som:

“Matchen börjar, och efter två minuter är det bara positionsspel. Spelarna lyder den förutbestämda ytan, där de måste stanna kvar. Det är en linje i mitten som avgör vem som är till vänster på den vänstra sidan, vem som är till höger på den högra sidan, och spelarna rör sig i sina ytor och bollen anländer i de ytorna. Med Fluminense är vi snarare positionslösa. Planen är mer öppen, det är ett friare spel. Så den största skillnaden är att en taktik är mycket mer baserad på position och den andra mycket mer på frihet. Jag tror att det är en kulturell skillnad.”

Några månader efter att Hamilton hade publicerat sin första artikel om relationism så skrev tränaren Juanma Lillo en artikel i The Athletic. Juanma Lillo är en stor inspirationskälla för bland andra Pep Guardiola, och de har jobbat ihop i många år. I artikeln var dock Juanma Lillo orolig. Han tyckte att fotbollen har blivit för styrd tränarna, och att det därför har försvunnit många fina saker med fotbollen. Makten ligger inte längre i spelarnas händer. Han gillade att kolla på VM eftersom han äntligen fick se mindre styrda spelare, då förbundskaptenerna inte hinner implementera krångliga strukturer till landskamperna. 
– Personen som hade jobbat nära Guardiola fördömde plötsligt hela sitt eget livsverk, säger Hamilton.
– Vi har också Pablo Aimar, som är assisterande förbundskapten i Argentina nu. Han är väldigt mycket av en relationism-tränare, om jag kan använda den termen. Han gillade en tweet som undrade hur mycket skada som fotbollsvärlden har tagit av Guardiolas fotboll.

Det tog emot i Hamiltons hjärta att göra det, men i mars i år skrev han en text där han la upp sju principer som han hade identifierat i relationism. 
– Det kändes som en jäkla Buzzfeed-lista. 

Bland principerna finns enkla saker som rörelse direkt efter passning (toco y me voy) och väggspel (tabela), men också några mer komplexa saker.

En viktig princip är “lutning” (tilting) av laget, vilket innebär att man flyttar över nästan alla spelare till samma kant. Då har man närhet till varandra för att få igång ett spel på små ytor. 

Därifrån finns det några andra principer för att hitta sätt att få detta att fungera. Ett av dem har kallats för “jojon”, ett begrepp som myntades av Gorka Melachor (@JuegoPosmoderno). Det är vanligt att fotbollslag byter kant helt och hållet, men under relationism-tänket så innebär det att nästan alla spelare i laget måste byta kant. Med “jojon” så spelar man bollen in centralt, och sedan tillbaka på samma kant som bollen var tidigare. Då får man tillbaka bollen till platsen där man har en massa spelare, och det man har “vunnit” är att man har ruckat runt på motståndarnas försvar.

En annan av principerna är “den defensiva diagonalen”. Den bygger på att när nästan alla medspelare har flyttat över till samma kant så är det ofta en ytterback som stannar kvar på andra sidan, som är ensam försvarare av den kanten och som också kan fungera som ett hotande anfallsvapen eftersom motståndarna sällan prioriterar honom (se exemplet med Busanello nedan).

Hamiltons artiklar har fått en hel del uppmärksamhet, och har även blivit lästa av Henrik Rydström. Rydström pratade om relationism tidigt på försäsongen och Hamilton, som har sett de flesta av MFF:s matcher i år, ger ett exempel där man fick se två av de sju principerna i MFF:s spel.  
– Ta tidigt i andra halvlek mot AIK. Där gjorde MFF vad jag kallar för en stor “lutning”.
– Det var nio MFF-utespelare på en tunn linje på den högra sidan av planen. Målvakten och den elfte spelaren, som jag tror var vänsterbacken, var de enda som inte var där och vänsterbacken blev “den defensiva diagonalen”.
– Brasilien gjorde något liknande vid ett mål mot Italien i VM 1970. De “lutade” laget åt ena sidan, stannade kvar med en spelare på andra sidan, och den ytterbacken blev plötsligt anfallsspelare på andra sidan när han fick bollen.

En av MFF:s “lutningar” i andra halvlek mot AIK, där bollen till slut hamnar hos den ensamma Busanello ute på vänsterkanten (“den defensiva diagonalen”).

I just Brasilien har det länge funnits en stor diskussion om taktik. Vissa menar att Brasilien borde kolla på den struktur som ofta finns i europeiska klubbar eftersom den friare brasilianska fotbollstaktiken “inte längre fungerar”. Andra är misstänksamma mot att implementera sådan struktur, och föredrar ett spelsätt som är bättre lämpat för att spelarna ska kunna uttrycka sig på planen, och kunna spela en fri och vacker fotboll. 
– Vissa blev arga i Brasilien när de såg sitt land i VM i vintras. Det var väldigt strukturerat.
– Folk undrade vad de höll på med. Varför stannar yttrarna kvar ute på kanterna? Ta in dem i planen och håll spelarna nära varandra, så att de kan utvecklas tillsammans och gå vidare.

Fluminense är det tydligaste laget som spelar en relationism-liknande fotboll, och de slutade trea i brasilianska Série A förra året. Det finns ett antal lag som har åtminstone delar av den här fotbollen. Hamilton nämner Argentina i VM. De inledde med ett delvis annat spelsätt mot Saudiarabien (ett lag vars matchtaktik påminde lite om AIK:s taktik mot Malmö FF), innan de ändrade en del under turneringen. Kroatien hade vissa relationism-idéer på centralt mittfält i VM. Red Bull-klubbarnas spelidentitet har också bitar därifrån, precis som Napoli, även om Serie A-mästarna också byta till en ganska strikt 4-3-3-formation. Tränaren Roger Schmidt i Benfica har också delar därifrån.
– Och såklart Malmö FF, säger Hamilton.
– MFF har ett av de tydligaste tillvägagångssätten med relationism i de europeiska högstaligorna.

Något som ofta dyker upp i diskussionerna är svagheterna med det här sättet att tänka och spela. Det finns framför allt två kritiska punkter som dyker upp.
– Har man många spelare runt bollen så lämnar det större ytor öppna på planen. Det här är den stora skräcken för positionism-tränare.
– Positionism handlar om kontroll. Man vill ha kontroll. Man vill ha begränsningar. Man vill begränsa kaoset. Guardiola har sagt att tränarens roll är att reducera saker för spelarna. Han vill inte ha kaos. Man vill reducera kaoset för att göra fotbollen enklare, och då kunna ta ha större tydlighet när man tar beslut. Jag argumenterar för att det här är ett västerländskt sätt att se på kaos och osäkerhet. Det är i kaos som något nytt kommer fram. Om allt är organiserat och standardiserat så får vi inget nytt.
– Jag tycker det är tråkigt när lagen står mest i sina formationer och passar runt bollen hur länge som helst, fram tills det blir en öppning och de slår in en passning och det blir mål.

“Order out of Chaos” är en bok som nämns av Hamilton. Den skrevs av kemisten och fysikern Ilja Prigozjin ihop med filosofen Isabelle Stengers. Huvudpoängen i boken är att om man skapar kaos och ställer saker på sin spets, så blir det en plats för att skapa nya saker. Man måste försöka att skapa kaoset för att se vad som händer. I fotbollen kan man i kaoset kanske skapa ett vackert anfall som publiken älskar och som leder till ett mål.
– Fluminenses tränare Diniz kan göra en intervju och säga saker som ”Universum är oändligt och det finns oändligt med möjligheter”. Och folk säger ”Vad fan pratar han om?”, men det är exakt det som vi behöver i fotbollsvärlden. Fler personer som är villiga att öppna upp allt och säga ”Nej, det finns inga regler. Gör vad du vill. Det behöver bara vara effektivt”. Om du misslyckas så misslyckas du. Då har du inte heller kvar ditt jobb som tränare. Riskerna är höga, men det betyder inte att man inte kan ta sig in i det okända.
– Många ser kaos som något som de håller sig ifrån. Man ser det som något negativt. Man ser det som ett sätt att förlora kontrollen och saker faller isär.
– Jag tycker att man kan skifta på det perspektivet och säga ”Jag gillar kaos”. Jag gillar när det är mer spontant. Jag gillar när jag inte vet vad som ska hända. Jag gillar att få reda på saker när de händer.

Och relationismens svagheter? 
– Men ja, den stora kritiken mot relationism brukar vara mot att man släpper till kontringar.

Fluminense försöker att lösa kontringsproblemen på några olika sätt.
– För det första: de spelar sällan sitt spel i mitten av planen. De “lutar” sig åt ena kanten med säg åtta spelare, som alla är nära bollen. Då är spelarna redan på plats för att effektivt kunna pressa högt om de tappar bollen.

Att spelarna är nära bollen och i anfall gör att laget dessutom har momentum för att snabbt kunna pressa, eftersom spelarna redan rör sig mot bollen och mot motståndarnas mål. Det blir liknande rörelser i presspelet och anfallsspelet.

Att laget har många av sina anfall ute på kanterna innebär också att motståndarna har färre möjligheter när de vinner bollen. Istället för att kunna spela runt bollen i 360 grader, så har de bara 180 grader. Långsidan fungerar som ett slags försvar. 
– En annan svaghet som jag har hört från tränare är att de undrar hur spelarna ska förstå något som de aldrig har hört talas om förut. Det är en legitim poäng. Hur kommunicerar man de här idéerna till spelare som aldrig har gjort något liknande? Hur får man dem att göra något radikalt annorlunda?
– Det är därför som det är så imponerande vad Rydström har lyckats göra i Malmö FF. Hans kommunikation måste vara fantastisk.
– Hans lag spelar redan vad jag kallar för en “hård relationism”.

Ett par av MFF:s spelare kan också ha en fördel, enligt Hamilton.
– En spelare som Sergio Peña är från Sydamerika, så det är kanske lite mer naturligt för honom även om han också har sina problem. Han har en tendens att göra för mycket ibland, men jag gillade det tredje målet mot AIK. Vi såg en massa passningar i uppbyggnaden till målet, men när MFF vann bollen så hamnade den hos Peña på egen planhalva. Jag tänkte ”Han kommer att slå den långt och gå för en kontring”, men det var som att han först hade tänkt göra det, men att han ångrade sig och bara passade bollen enkelt vidare. Laget behöll bollen. Då tänkte jag ”Aha, Peña kan detta”.

Situationen där Peña valde att inte passa framåt, utan istället stannade av och la ut den till höger till en icke-pressad Ceesay på egen planhalva (ej i bild). 68 sekunder senare gjorde MFF 3-1, efter noll bolltapp under de 68 sekunderna.

Rydström har tidigare beskrivit Peña och Anders Christiansen som sina “rytm-spelare”. Spelare som har kvalitéer för att förstå när saker ska gå snabbare eller långsammare, och som får lagkamraterna att följa deras rytm. Hamilton jämför det med hur det ser ut för “tian” i Fluminense, Ganso.
– Holy shit, jag har aldrig sett en spelare som Ganso. Det finns inte många som honom i dag. Ingen spelar som han gör.

Hamilton gör en jämförelse med en musikdirigent. Tränaren Arrigo Sacchi brukade säga att tränaren var en dirigent för laget, men i Fluminense är det en spelare som är det istället.
– Det görs ett skifte från tränaren till spelaren som dirigent.
– Det är som att Ganso kan skapa en dynamik genom att exempelvis “luta” laget. Han är längst fram i ledet, han är den som styr skeppet. Bollen kommer till honom och han tar ofta emot bollen med dobbarna, med bollen framför sig. Han kollar, kollar, kollar. Den spelaren flyttar på sig, den spelaren flyttar på sig, den spelaren flyttar på sig.
– Och om någon i laget får problem med bollen så passar de bara tillbaka till Ganso. Det är han som bestämmer.
– De har nu en sådan spelare ute till vänster som också kan göra detta, Marcelo (tidigare Real Madrid).
– Man ser att mer rigida, rakt springande, fysiska spelare kommer att ha det svårare med den här fotbollen. Deras kroppar är inte orienterade på det här sättet. Det här är en mer flytande spelstil än att springa i raka linjer.

Detta innebär inte att det blir lägre krav på huvudtränaren, utan snarare tvärtom. En tränare måste exempelvis hitta sätt att förbättra relationerna mellan spelarna, och hjälpa spelarna att förstå vilka snabba beslut som kan vara bra och vilka som kan vara dåliga.

Det är nog inte heller en slump att fyra av MFF:s fem vinternyförvärv blev Ali, Vecchia, Busanello, och Cornelius. De två förstnämnda har sin absoluta spets i att dribbla, och de två sistnämnda har sin absoluta defensiva spets i att försvara en-mot-en-lägen.
– En stor del av den här fotbollen handlar om att du inte litar på att systemet ska sätta dig i säkerhet. Det är upp till dig som spelare, som människa, att hantera dueller och då framför allt dribblingar. I Fluminense säger tränaren Diniz att om du möter en spelare som du tror att du kan dribbla av – dribbla av honom då! Oavsett var du är på planen. Var inte rädd. Om du är bra på det – bara gör det. Det är motsatsen till vad Guardiola skulle säga. Han skulle säga ”ta två-tre touch, stanna, gå inte för nära motståndaren, håll dig ifrån honom”.

Hamilton upprepar något som påminner om vad Rydström har sagt i många intervjuer under de senaste åren.
– Det är lätt att kalla någon för en idiot om de dribblar på egen planhalva och det blir ett insläppt mål. Om ett lag slår långbollar och släpper in tre mål så är det ingen som klagar på dem för långbollarna. Alla kan förstå att om du tappar bollen i eget straffområde och släpper in ett mål, så är det för att du tappade bollen. Men, man måste förstå lite mer för att inse att en massa långbollar gör att du alltid får en massa anfall mot dig.
– Diniz har en idé om att ge makten till spelarna och få dem att känna sig fulla av självförtroende. Det ska göra att spelarna får samma känsla som när de var barn och spelade fotboll. De kommer att försöka spela fotboll. De kan klara av det. De har potentialen för det.
– Fotboll har blivit som Marvel-filmer. Det är fullt av uppföljare, remakes, och repetitioner. Det är trist. Vi vill se något nytt och spontant och något som växer framför våra ögon. När jag ser Malmö FF spela på de här udda sätten, med tre-fyra spelare nära varandra, så är det coolt. Det är som ett spontant spelande jazzband som hela tiden är på linjen mellan att lyckas och misslyckas. Kommer det att lyckas? Vem vet. Kanske tappar någon bollen. Ja, för du måste riskera att tappa bollen. Folk är besatta av att inte tappa bollen, men kom igen. Bara vinn tillbaka bollen om du tappar den.

Henrik Rydström och Malmö FF kanske inte går allra längst fram i ledet i den taktiska evolutionen i Europa, men de utmanar åtminstone Fotbollssveriges tankar om vad som är kontroll och hur man ska hantera kaos. Än så länge är det inget lag i Allsvenskan som har haft ett bra svar mot dem. Hamilton avslutar:
– Det är den maskiniska intelligensen, den mer resonliga och positionistiska metoden, som är ställd mot den mer humana, uttrycksfulla, artistiska, och estetiska relationismen. Häromdagen kollade jag ett vackert exempel mellan Manchester City och Real Madrid. Citys maskin-system som ställdes mot det uttrycksfulla och flamboyanta spelet i Real Madrid. Jag säger inte att det här behöver vara de två enda sätten. Varför inte ha fler sätt? Ju fler, desto bättre, eller hur?

Foto: Bildbyrån