Viktor Asp: Nu avgörs HIF:s framtid – och Granqvists eftermäle
Det som borde blivit en munter avskedsceremoni blev två förlorade poäng i kampen om uppflyttning.
Nu börjar en ny episod i Andreas Granqvists karriär.
Det har all möjlighet att bli mer spännande än någonsin.
Helsingborgs IF äntrade planen mot Trelleborgs FF och varje spelare var klädd i likadana vita tröjor med nummer fyra på ryggen. Andreas Granqvist tackades av med blombukett och stående ovationer, och publiken skrek hans namn högre än någon de spelare som faktiskt skulle spela matchen.
Att se Granqvist, den spelare man starkast förknippar de senaste årens HIF med, lämna Olympia innan matchen ens var igång kändes märkligt. Och Påarpssonen såg ut att känna likadant. HIF är inte längre laget han spelar i, men det är fortfarande hans lag. Kanske ännu mer hans lag, för efter två fönster som sportchef bör Granqvist ha hunnit sätta sina prägel ordentligt på de rödblå. Den trupp som ska vinna uppflyttning till Allsvenskan är hårt präglad av de värvningar man gjort de senaste fönstren – Dennis Olsson, Viktor Lundberg, Bödvar Bödvarsson, Andreas Lindegaard, Benjamin Acquah, Rasmus Karjalainen, Victor Blixt och Adam Kaied är spelare som präglar HIF, och de är i stor utsträckning Granqvists. Det laget som ställdes på banan ikväll var i hög utsträckning Granqvists HIF.
Så hur gick det egentligen för dem i kvällens derby? Klart stod att HIF kom ut med mycket större mängder aggressivitet än senast. Bollen flög fram och tillbaka mellan målområdena, HIF:arna flög efter den, som om någon hade slängt ner en fotboll i en tjurfäktningsring. Benjamin Acquahs drömmål var värt att minnas, inte bara för att det var ghananens första i den rödblå tröjan.
Det såg länge ut som att det skulle räcka – tills Trelleborg slog en långboll, Charlie Weberg förlorade en nickduell och Mattias Håkansson fick ett gratisläge. Granqvists avtackning blev ingen derbyvinst, utan andra matchen i rad där HIF helt onödigt släpper in mål i slutminuterna.
Avtackningen var på alla sätt värdig och den före detta lagkaptenen var tydligt rörd. Men med det snopna slutet, den coronabegränsade publiken och HIF:s serietillhörighet var det svårt att inte känna att något saknades. När en HIF-legendar tackas av ska det helst inte vara så glest på läktarna att Olympia-texten skymtas i stolsraderna. Det var dramatiskt annorlunda från välkomstceremonin 2018, då fulla läktare och tifon välkomnade hemvändaren inför vad som skulle bli en sista höst i Superettan innan platsen i toppskiktet återerövrades.
Så blev det inte. Granqvists hemkomst var till en början en rätt dråplig historia. En fullt acceptabel 10-placering följdes upp av totalt fiasko, samtidigt som skadorna duggade allt tätare. När Granqvist avslutade spelarkarriären i juli tog det en dryg vecka innan en osmickrande video från en krogkö spreds i sociala medier. Värdigt slut på en enastående fotbollskarriär och påbörjan på en lovande sportchefskarriär? Nej, inte riktigt.
Jag tillhör dem som tycker att HIF stundtals får onödigt hård kritik. Visst, truppen är Superettans dyraste och spelarmaterialet borde ge möjlighet till frejdigare spel, men sommarfönstret var svårt att göra bättre som Superettanklubb. Den här matchen mot Trelleborgs FF var inte den vackraste fotbollsmatchen, men det går ändå att skönja hur HIF tar kliv. Adam Kaied ser ut som en av Superettans mest underhållande talanger, Assad Al Hamlawi visar redan nu stor potential och Benjamin Acquah kan bli ytterligare en lyckad afrikansk import.
I somras skrev Jonas Hansson en text om hur HIF:s offensiv utvecklats under säsongens gång. Det var betryggande läsning för rödblåa, en oinspirerad Max Svensson har lämnat, Noel Mbo och Alhaji Gero har bytts ut mot Wilhelm Loeper och Viktor Lundberg. Efter ikväll kan vi lägga till att Benjamin Acquah sitter på lovande tendenser och att Al Hamlawi visar fin förmåga att kombinera med van den Hurk.
Men med det sagt finns det fortfarande frågetecken att besvara. van den Hurk kommer förmodligen inte vara kvar längre än kontraktstiden över 2022, Acquah och Kaied måste få förtroende för att infria potentialen och någonting, vad som helst, måste göras med Rasmus Jönsson. När säsongen är färdigspelad kommer sannolikt Mbo och Gero ha lämnat, vilket ger manöverutrymme för en säsong i en högre serie. Kommer HIF satsa på sina lovande unga eller satsa på rutinerade herrar, som senast de var i Allsvenskan?
Som det ser ut nu är Granqvists återkomst varken fågel eller fisk. När han och HIF går in i vinterfönstret gör dem det inte bara med lagets sportsliga framtid i vågskålen, utan även med Granqvists eftermäle som HIF-legendar i insatsen. Det är tillräckligt spännande för att en utomstående ska vilja slänga ett öga på HIF:s vägväl den kommande tiden.
I matchen mot Trelleborg hyllade HIF-fansen Granqvists förflutna. Nu har han föreningens framtid i sina händer. Hur det kommer sluta vet ingen. Själv vet jag bara att det kommer bli spektakulärt att följa.
