Oskar Månsson: HIF har viktigare saker än 0-4 i Borås att fundera på

En riktigt, riktigt dålig insats.
Men Helsingborgs IF har viktigare saker att fundera på än 0-4-torsk på Alla hjärtans dag i Borås.
Till exempel en förhandling som kan avgöra mycket av klubbens framtid.

Det såg nästan komiskt ut ett tag under första halvlek i Ryahallen ikväll. Om det inte vore för att jag sett den här typen av matcher tidigare hade det varit lätt att undra vad HIF håller på med egentligen.

De kom ju knappt till motståndarnas planhalva under långa perioder. I början av matchen hade HIF några attacker längs högerkanten, främst genom Ravy Tsouka, men ytterbacken precision var lika svag som hans kropp är stark. Sedan tog Elfsborg över totalt och de behövde knappt anstränga sig för att göra det.

Eftersom HIF vill bygga sitt passningsspel bakifrån samtidigt som precisionen och självförtroendet saknades tappade de boll gång efter annan. Istället för att tjonga upp bollen som om det vore försäsong 2010 valde Anders Lindegaard för det mesta att rulla ut bollen till en försvarare eller mötande mittfältare. Därifrån slogs ofta en passning i sidled… innan det blev full panik och bollen hafsades iväg – för det mesta till gulklädda spelare i direkt farliga lägen.

Det stod 2-0 i paus och då hade hemmalaget träffat ribban, stolpen och tvingat Lindegaard till ett par fina räddningar. HIF startade med Rasmus Jönsson som central anfallare men den här kvällen blockerade han mest sina lagkamrater när han droppade ner i banan. På topp, där uppe i mitten, fanns ingenting, vilket gjorde att Elfsborg hela tiden kunde flytta fram sin press mot ett smått paralyserat motstånd.

Andra halvlek var en liten uppryckning till en början, men snart tog Elfsborg över helt på nytt, trots att man gjorde ett massbyte med 25 minuter kvar. 4-0 blev det till sist, vilket var snudd på smickrande siffror för HIF.

Men nu till det större sammanhanget:

HIF har knappt kommit igång. Medan Elfsborg, som var bra, närmar sig tävlingssäsongen har HIF inte ens haft sitt försäsongsläger och vid den här tiden på året betyder formen nästan allt. Laget är som bekant helt nytt och ett relativt ambitiöst spelsätt ska nötas in vilket det fortsatt finns gott om tid till. Andreas Granqvist stod över av säkerhetsskäl.

Dessutom var underlaget knepigt – inomhusmattan var sträv och bollen stannade upp på ett helt annat sätt än den brukar göra på konstgräs. Den omständigheten gällde förstås båda lagen, men det var tydligt att hemmalaget såg mer bekväma ut.

Nej, jag är övertygad om att den här insatsen inte betyder ett dugg för fortsättningen. Om man ska hårdra resonemanget kommer knappt enskilda matcher göra det i Allsvenskan heller. För HIF finnas det inte några måstematcher under hela 2020 – såvida man inte skulle hamna i en streckstrid – utan det väsentliga är se säsongen som början på en process. HIF har fortsatt en ansträngd ekonomi, men man ser för första gången på länge konturerna av en tydlig övergripande idé.

Olof Mellberg är deras man. Spelsättet är 4-3-3. De nya spelarna har inte plockats från den översta hyllan, men truppbygget känns genomtänkt med rätt typer för sättet som man vill spela på. Jag tycker också att taktiken känns sund. 4-3-3-systemet påminner en hel del om Djurgårdens succérecept från i fjol. Passningfotbollen ska stå i centrum, men jag tror att det centrala blocket kommer att se till att det inte blir närheten av så nativt som vi såg ikväll. På pappret ser det faktiskt riktigt välbalanserat ut, även om HIF förstås hade mått bra av mer spets här och där. Att lösa Anthony van den Hurk till säsongsstart hade till exempel HIF nog mått väldigt bra av – just nu är nummer nio-positionen ett stort frågetecken.

Annars gäller det bara att gnugga på. Låta spelsättet få sätta sig allteftersom och tro på sina spelare och idéer. HIF kommer inte ha något med toppen att göra 2020, men jag kan heller inte se varför man inte skulle ha en hel del luft mellan sig och lag som Mjällby, Falkenberg och Varberg. Dessutom ser spelschemat gynnsamt ut med förhållandevis enkelt motstånd och tio raka gräsmatcher till en början.

Den andra viktiga sportsliga delen äger rum vid förhandlingsbordet. De välbeställda klubbarna har råd att förlänga kontrakten med sina talanger och bärande spelare, medan HIF hela tiden måste ta tuffa beslut. Men att prioritera Armin Gigovic bör man under alla omständigheter göra. I slutet av januari var det nära att det blev en stor försäljning av 17-åringen, vilket hade ändrat klubbens förutsättningar över en natt.

Nu är det lite tjuvläge då lärlingskontraktet går ut efter säsongen 2021, vilket betyder att de eventuella övergångssummorna droppar om ett år. Om HIF däremot lyckats få till ett längre a-lagskontrakt är hans värde intakt. I den bästa av världar slår Gigovic igenom ordentligt, och hjälper HIF att etablera sig i högstaserien, innan han säljs vidare för pengar som tar i ett huj tar klubben från ett ekonomiskt bottenskikt till en ekonomisk mittenplacering i Allsvenskan.

Och sen då? Ja, sen fortsätter man att gnugga på. Det handlar inte om att ta några genvägar, eftersom det inte finns några sådana, utan att undvika omvägarna. Det låter kanske som en självklarhet, men historien har visat att det är lättare sagt än gjort. Kanske framförallt just i Helsingborg.