Oskar Månsson: Alla vill vinna i längden men få gör vad som krävs

En fråga som har gnagt i mig under många år som jag har följt Allsvenskan:
När framgångsfaktorerna är så lätta att identifiera, varför satsar inte fler på dem?
På riktigt alltså.

Annons

När Jörgen Lennartsson för en tid sedan pratade om Bodö/Glimt som en inspirationskälla i en intervju med Helsingborgs Dagblad skrattade jag ofrivilligt till.

Lennartsson är både ny i Helsingborgs IF och en grundkompetent fotbollstränare och bär förstås inget ansvar. Det var lätt att förstå vilka signaler som han ville sända, men jag undrade ändå om han insåg vilken typ av klubb som han kommit till.

För HIF är antitesen till Bodö/Glimt.

Bodö/Glimt är laget som överpresterar allra mest, HIF är laget som underpresterar allra mest.

Bodö/Glimt är de tålmodiga strategerna som har identifierat framgångsfaktorer och ägnat all kraft åt att optimera dem.

HIF är den otåliga, impulsstyrda föreningen som inte har någon långsiktighet.

Bodö/Glimt är klubben som tar vara på sina talanger och ger dem tid.

HIF är klubben som ser sina talanger slå igenom på andra håll.

Bodö/Glimt är klubben som äger sina spelare fullt ut och har ekonomiska marginaler.

HIF är klubben som ständigt räddas av andra och balanserar på en slak lina.

Bodö/Glimt är klubben som kom tvåa i Eliteserien med seriens näst minsta lönebudget. Året efter slog de tidernas poäng- och målrekord.

HIF är Superettan-klubben som har tre gånger så hög lönebudget som Degerfors, som nu spelar i Allsvenskan, hade i fjol.

Nu ska HIF börja om. Det pratas som vanligt om att ta ansvar för ekonomin, men lönerna är alltså fortsatt höga. När klubben förnyade med Rasmus Jönsson, 31, och Andreas Landgren, 32, skrevs avtalen över tre år. Nyförvärvet Viktor Lundberg, 30, fick också ett treårskontrakt. Inget vet om spelarna kommer vara bärande ens nästa år – ändå ska kostnaderna bindas upp fram till transferfönstret 2024 öppnar.

Med den typen av arbetssätt är det nästan omöjligt att lyckas över tid.

Ett faktum: ekonomi och framgång på planen är tätt sammankopplade. Störst och bäst utnyttjade resurser vinner i längden. Klubbarna med högst intäkter har ett försprång. Samtidigt finns det möjligheter för mindre lag att utmana (eller att bli bäst som Bodö/Glimt) i medlemsägda system som Norge och Sverige. Bara att man kan kartlägga spelare på ett helt annat sätt med ett simpelt Wyscout-konto skapar nya möjligheter för de mindre resursstarka klubbarna.

Så hur ska man ska göra för att lyckas? För att över tid vara en överpresterare?

Förra hösten skrev jag ett längre reportage om Bodö/Glimts framgångsfaktorer och där har man ett i princip färdigt recept. Om något svenskt lag förmår att jobba i närheten av det arbetssättet kommer det garanterat att vara mycket framgångsrikt.

(Det bästa? Det är egentligen inte så komplicerat – läs gärna reportaget och försök hitta nycklarna på egen hand.)

Lika viktigt som intäkterna är att hålla koll på kostnaderna. Djurgården har utvecklats mycket på senare år, och blivit en rik klubb genom alla Bosse Andersson-affärer i Afrika och Kina, men de har samtidigt legat på ungefär samma lönemassa, 60-70 miljoner årligen, sedan 2017. Elfsborg har under samma tidsperiod minskat sina löner – eftersom de sänkt åldern i laget – samtidigt som de blivit bättre. Prognoserna för välbalanserade, välscoutade och tålmodiga Djurgården och Elfsborg ser därför fortsatt fina ut. Klubbarna kommer att göra resultat, utveckla talanger och sälja för stora pengar. I Djurgårdens fall trots att de sällan får fram egna spelare.

Annons

Att yngre spelare är billigare än äldre är ingen nyhet, men varför tar inte fler tar fasta på det? På riktigt alltså. Systematiskt, år efter år, med vetskapen om att 75 procent av transfersummorna som betalas till allsvenska klubbar rör spelare som är under 25 år. Det finns om inte annat en norsk klubb i norr som har visat vad som kan hända om man gör det…

AIK är en klubb som jag tycker har kastat bort potential. Trots en fantastisk ungdomsverksamhet och alla fördelaktiga yttre förutsättningar är klubben inte starkare än konkurrenterna i Stockholm eller exempelvis IFK Norrköping och BK Häcken. I ett parallellt universum hade AIK istället varit klubben som tagit upp kampen med Malmö FF. Inte bara i undantagsfall, utan för det mesta.

Hösten 2019 skrev Lukas Berglund ett debattinlägg på ”AIK-tankesmedjan” 2091 som blev omdiskuterat. Berglund hade analyserat åldersstrukturen i Allsvenskan och jämfört den med den danska ligan sedan 2014-15. Sverige låg kvar på samma nivå, medan Danmark gjorde en drastisk ålderssänkning under 2016. De kommande tre säsongerna såldes spelare från Danmark för 172 miljoner euro, att jämföra med Sveriges 57 miljoner euro.

De danska lagen tappade heller inte slagstyrka ens kortsiktigt. Lukas Berglund konstaterade också via en ambitiös uträkning hur unga spelare faktiskt var när de peakade i karriären – den genomsnittlige anfallaren var exempelvis bäst vid 25 års ålder.

Berglund argumenterade därför för att AIK borde tänka om och lägga större resurser på unga spelare. Slutsatserna blev som sagt omdiskuterade i AIK-kretsar. Först och främst träffade de en öm punkt då klubben har haft få framgångar på sistone trots seriens näst högsta löner. Många verkade också sig vända sig emot ”moneyball”-tänket, att det skulle krocka med något slags genuinitet.

I mina ögon finns det emellertid ingen motsättning. Hur gärna man än skulle vilja går det inte att ställa sig utanför marknaden – man kan bara göra bra eller dåliga affärer. Enligt min erfarenhet är ofta de mest populära spelarna som lämnat klubben de som inbringat pengar, så att supporterkänslorna skulle vara mindre äkta kring ”objekten” är en felaktig föreställning, en väderkvarn. Diskussionen handlar heller inte om att ställa upp med ett juniorlag utan om att omfördela resurser.

Det smartaste affärsmässigt är för övrigt att släppa fram lokala eller egna spelare som får tid och förtroende till att utvecklas. Mer genuint än så kan det inte bli i den moderna fotbollsvärlden.

En annan sak som man ska undvika för att lyckas är externa finansiärer, som är ett ämne som jag har djupdykt i. För fem år sedan skrev jag ett reportage för Offside om Helsingborgs IF där jag försökte förstå hur klubben kunde gå från att vara Sveriges mest framgångsrika i början av tiotalet till att rasa ner i Superettan i konkursmässigt skick fem år senare. Historien var rörig, men slutsatsen tydlig: storhetsvansinne ledde till för höga kostnader, kortsiktiga lösningar och för liten egen kontroll.

Med hjälp av så kallade tredjepartsägare hade man anställt och förlängt med olika spelare, vilket innebar att man inte kunde få tillbaka några pengar vid försäljningar. Däremot höjde man lönerna och när vissa externa finansiärer började ställa krav stod klubben där med kostnaderna själva. Det kortsiktiga tänket hade också spillt över på resten av truppen: när en spelare ville ha högre lön ville nästa oftast också ha det vilket lett till en oönskad snöbollseffekt. När HIF sedan skulle rekrytera hade de själva satt en standard som de inte kunde leva upp till. 

Till sist föll korthuset. Än har HIF inte varit i närheten av att hämta sig.

Det ska väl nämnas att i vissa fall kan externa finansiärer hjälpa till genom ett upplägg som i stort sett är välgörenhet. Ekonomiskt pressade klubbar kan då värva skickliga spelare som de annars inte hade haft råd med. Men hur fördelaktigt ett upplägg kan se ut vid en första anblick är min erfarenhet att det i förlängningen oftast leder till att klubben drar på sig kostnader som de egentligen inte har råd med.

IFK Göteborg är en klubb som – efter att man sparkade Poya Asbaghi – jobbar i rakt motsatt riktning till vad jag förespråkar. Klubben har en utmärkt ungdomsverksamhet och har räddat upp ekonomin via ett antal fina försäljningar på senare år men har annars ett kortsiktigt arbetssätt som lär straffa sig rejält om ett par år. Sedan 2017 har lönekostnaderna legat på samma nivå som Djurgården samtidigt som laget blivit tia, elva, sjua och tolva, vilket gör dem till seriens värsta underpresterare.

Truppen är gammal och i mina ögon totalt felbalanserad med tio eller elva innermittfältare under kontrakt. Det är möjligt att det blir en fullträff under 2021 eller 2022 när stjärnor som Oscar Wendt och Marcus Berg har återvänt, men risken för baksmälla är uppenbar. Nuförtiden tillåts inte specifika tredjepartsägare, men man kan sälja ut ett allmänt ägande i truppen, vilket Blåvitt har gjort. Det innebär att om de går plus på marknaden ska de första elva nettomiljonerna betalas tillbaka till andra. Det låter kanske inte så mycket, men det är en rejäl uppförsbacke när truppen ser ut som den gör. Att den lovande högerbacken Emil Holm, 20, plötsligt såldes till SønderjyskE i fjol ser jag som ett talande exempel för riktningen som klubben har tagit. Blåvitt har också rekryterat en tränare med ovanligt lågt poängsnitt över tid sett till vilka lag som det handlat om.

För en tid sedan skrev fotbollsekonomiexperten Kristof Vogel en analys där han sökte svaret till varför IFK Norrköping kunde utmana Hammarby sportsligt, trots att Bajen numera har närapå dubbelt så stora fasta intäkter. Slutsatsen kan nog även ni som inte läste texten räkna ut: IFK Norrköping rekryterade yngre spelare, spelade fler talanger och sålde dyrare. Nu ska det sägas att Hammarby efter en drös av bortkastade år har riktigt fina löften i truppen, både egna och afrikanska, och har lyckats med ett par stora försäljningar på sistone. Dessutom finns det ett stort (omdiskuterat) talangprojekt på gång – men det är uppenbart att Hammarby fortsatt inte har utnyttjat sin stora potential.

Om de däremot fortsätter på talangspåret, successivt föryngrar truppen och vågar ha platser ”öppna” för spelare underifrån kan ränta på ränta-effekten blir hur stor som helst de närmaste fem-tio åren eller så. Men de måste samtidigt klara marshmallowtestet varje år. Med ständigt ökande intäkter från supportrar och sponsorer kan det te sig lockande att gå ”all in” över en säsong där lönerna pressas upp för att personer i klubben blir sugna på att ta en genväg till den där enskilda framgången.

Isåfall kommer de hamna i den där loopen som vi ser på så många håll.

Ett steg fram, två steg bak istället för tvärtom.

När jag diskuterade ämnet med Kristof Vogel häromdagen skrev han lätt uppgivet:

”Nu är konjunkturcykeln i random allsvensk klubb ungefär såhär:

Ont om pengar -> satsa på unga talanger -> ger pengar -> spendera pengar på etablerade namn -> ont om pengar.

I bästa fall har man tjänat någon enstaka tabellplacering under puckeln i cykeln, som man sedan förlorar i lågkonjunkturen.”

Annons

Till sist: någon undrar kanske varför jag inte har nämnt Häcken och Malmö FF, två klubbar som byggt framgångsrika lag och välmående ekonomier. Men jag tycker att de faller lite utanför standardanalysen. Häckens starka finanser beror främst på Gothia Cup och Malmö FF:s på Champions League-säsongerna 2014-15. Att nå europeiska gruppspel är en självklar framgångsfaktor, men det får ändå ses som ett undantag som inget annat lag än MFF, med sin tyngd och ranking, kan ta med i kalkylen.

Däremot kan man konstatera att när Malmö FF nådde sina största framgångar var klubben inte anmärkningsvärt rik – det var först efter CL-åren som himmelsblått steg mot skyarna. Men det fanns en annan parameter som särskilt stack ut före och under de fantastiska säsongerna i mitten av tiotalet.

Unga, välscoutade spelare. Snittåldern i MFF har aldrig varit lägre än vad den var då.

LÄS MER. Reportage: Bodö/Glimt och den osannolika säsongen 2020

LÄS MER. Kristof Vogel: Därför kan IFK Norrköping konkurrera med Hammarby