Ole Törner: Klarar tränaren inte MFF:s krav är det bara bra att byta
BLOGG. MFF har totalt tappat kontinuiteten på tränarposten.
Det är enkelt att konstatera.
Men den intressanta frågan är egentligen om kontinuiteten behövs och om det inte är bättre att klara sig utan den?
Den 9 januari 2014 presenterades Åge Hareide som ny tränare i MFF. Knappa två år senare lämnade han klubben och efter det har MFF hunnit avsluta samarbetet med Allan Kuhn, Magnus Pehrsson och Uwe Rösler innan man i veckan gjorde klart med Hareides assistent i det danska landslaget, Jon Dahl Tomasson.
Samtidigt har Hareide, Kuhn och Pehrsson alla vunnit SM-guld, klubben har två gånger spelat gruppspel i Champions League, lika många gånger gjort det i Europa League och nästan det första Tomasson ska få göra i tävlingssammanhang är att coacha MFF när laget för andra året i rad ska spela 16-delsfinal i EL. Ingen annan svensk klubb hade ens kommit på tanken att med de resultaten byta tränare så ofta.
Jag är övertygad om att det finns två slutsatser att dra där som nästan alla har missat i kommentarerna efter anställningen av Jon Dahl Tomasson.
I) Det är inte ens i närheten så avgörande vem som tränar MFF som folk tror.
II) MFF har lyft ambitionerna och kraven till en nivå där det blivit extremt svårt att hitta tillgängliga tränare till det pris som MFF kan tänka sig att betala – och då höjde man det ändå vid anställningen av Rösler och plussade förmodligen på ett snäpp till nu.
Kombinationen av de två slutsatserna innebär också att det är bättre att byta till dess att man känner att man hittat helt rätt än att, som tidigare, vara livrädda för kritiken som alltid kommer när man gör sig av med en tränare.
Kontinuiteten finns på andra ställen i klubben; i styrelsen, på VD-posten, i sportchefsrollen och i den trygga ekonomin. Resultaten är som sagt tillräckligt bra för att inte behöva ha den på tränarposten också. Det var helt enkelt ett steg MFF var tvunget att ta med tanke på att även om man under en längre tid blir bäst och rikast i Skandinavien måste man ändå ha en beredskap på tränarbyten. Åge Hareide gjorde i stort sett allt rätt i MFF och klickade i kravrutorna, men efter två år lockade Danmarks landslag. Uwe Rösler missade SM-guldet. Om han inte gjort det och sedan fört MFF till seger över Wolfsburg, hur stor chans hade MFF haft att hålla kvar honom längre än till sommaren när massor med klubbar med ännu större ekonomiska resurser än MFF scoutat marknaden efter tränare?
Man kan kritisera MFF för att ett tag nu inte ha hittat rätt i rekryteringarna av tränare. Men det går hålla två tankar i huvet samtidigt. Man kan nämligen samtidigt berömma klubben för att ha byggt en organisation där det inte behövts för att lämna 2010-talet med ett samlat resultat som gör det till det bästa decenniet i föreningens historia.
Det innebär givetvis inte att MFF ska sluta leta efter en tränare som uppfyller alla kraven, det vill säga vinner SM-guld och kvalar in till Europaslutspel samma år samtidigt som man klarar att ge åtminstone några talanger och unga spelare från de egna leden speltid. Fast då måste också de som sätter betyg på tränarrekryteringarna förstå hur extremt svårt det är! En enda gång har det gått att kombinera SM-guld med Europaframgång: 2014. Att sedan även lägga till parametern att släppa fram unga spelare gör allt ännu svårare.
Uwe Rösler löste det genom att strunta i det där med unga spelare och konsekvent satsa på rutin, helst internationell sådan. ALLA oetablerade talanger var chanslösa redan från början. I ärlighetens namn ska sägas att Rösler hela tiden betonade att det där med att släppa fram talanger inte ingick i den arbetsbeskrivning han fick vid anställningen. Det kan – om jag förstått det rätt – inte Jon Dahl Tomasson säga. MFF ska släppa fram talanger, både för att det är en tradition i föreningen och att det är en del i affärsidén. Att utveckla spelare från u-leden och sedan sälja kan ge rejält med pengar, men släpper man aldrig fram dem i A-laget kommer det inte att finnas några intresserade köpare som vill betala summor som gör ett rejält avtryck i bokslutet. Ungdomssektionen ska producera spelare som Mattias Svanberg, A-lagstränaren ska våga satsa på dem – och det gjorde Magnus Pehrsson, han föll på andra faktorer – om MFF ska få både en sportslig och ekonomisk utdelning på utvecklingen.
Förutom de tre kraven nationell och internationell framgång plus modet att släppa fram talanger finns det i praktiken även ett fjärde. Tränaren måste accepteras av spelartruppen. Och där är det bara att inse att MFF byggt en trupp – säkert nödvändigt – som är väldigt kräsen. De som ifrågasätter varför MFF bytt tränare så ofta de senaste åren och inte tar med spelarnas ansvar i den processen har inte gjort sin läxa. Där har spelarna rätt mycket gemensamt med supportrarna, de kräver tunga meriter och internationell erfarenhet av tränarna. Som aktiv har Jon Dahl Tomasson vunnit Champions League, Uefacupen, Serie A och Holländska ligan och uträttat mycket mer, bland annat gjort 52 mål på 112 landskamper för Danmark. Har man inte respekt för det är det något allvarligt fel. Som tränare är Tomasson bara i början av karriären, men om han varit ens i närheten av några av sina spelarmässiga meriter som tränare hade han redan jobbat för tre- eller fyrdubbel lön i någon annan klubb.
Facit får vi under 2020.
Utgångsläget är i alla fall bra. Jon Dahl Tomasson har chansen att bli den första danske tränaren i MFF som inte får sparken. Viggo Jensen och Allan Kuhn fick ju det.
